En mycket stor del av arbetet på en kronofogdemyndighet går ut på att delge folk. Delgivning är domstolars, myndigheters och andras tillvägagångssätt för att i författningsreglerade former lämna underrättelser, kallelser, domar, beslut etc. till berörda fysiska och juridiska personer. Idag när jag måste delge någon en konkursansökan till exempel, så kan jag inte göra det själv längre och det är väl en av de förhållanden jag saknar mest från tiden på kronofogden, och det var att man då var en s.k. stämningsman och kunde precis som en polis räcka över ett dokument till någon och då var han eller hon delgiven även om det inte blev någon underskrift. Idag måste jag anlita en stämningsman och då är det polisen jag använder mig av men jag saknar att inte bara helt spontant hämta ut en tjänstebil, gå förbi en kollega och be honom eller henne att hänga med ut och så åkte man och fick fart på processen och slapp vänta i flera veckor på grund av polisens förfarande.
En gång i tiden när jag arbetade på kronofogden var jag tillfälligt utlånad till ett distrikt som hade hand om några öar i Stockholms Skärgård och en av öarna som har ett antal tusen invånare hade på min tid i alla fall väldigt mycket gäldenärer per capita och fråga mig inte varför, för tillgångar hade de i de flesta fall men det fanns väl nån form av kollektiv princip att inte betala framförallt skatt i den takt den förföll till betalning. Då nästan samtliga gäldenärer hade en fastighet på ön så var det den som oftast utmättes för skulderna men de gick aldrig så långt som till försäljning för då betalades allt strax innan auktionen skulle bli av, visserligen i vredesmod kryddat med svavelosande förbannelser men ändå, men så nåt år senare så var de ofta aktuella ännu en gång för obetalda skulder. Att delge dessa gäldenärer på ön dessa utmätningsbevis för fastigheter var rätt så tålamodsprövande kommer jag ihåg. På färjan över till ön kände besättningsmännen igen oss och våra bilar och ringde över till ön där djungeltelegrafen omgående satte igång vilket gjorde att vi aldrig träffade någon av de vi sökte för de höll sig alltid undan när vi svängde upp på grusplanen utanför deras hus. Jag kommer ihåg hur jag gick runt husen och tittade in i fönstren och såg att kaffebryggare, TV och andra apparater stod och var igång men husägaren hade sprungit till skogs och stod väl bakom en tall och väntade på att jag skulle åka därifrån. Vi brukade samla på oss en hög med delgivningar och sen delge dem med s.k. spikning, vilket innebär att man fäster handlingen i ett slutet kuvert på ytterdörren. Sen var det bara att åka tillbaka till kontoret och invänta förfallodatum för nästa steg i processen.
Inne i centrala Stockholm där jag mest har haft min arbetsplats är avhysning en vanlig arbetsuppgift. När man ska avhysa någon från hennes hem ska man minst en vecka innan se till att den som ska avhysas blir delgiven detta så att hon får en möjlighet att yttra sig. Den vanligaste formen av delgivning är även här spikning och om det är en lägenhet och ingen öppnar så går det bra att lägga ner handlingen i brevinkastet. En kvinnlig kollega till mig råkade lägga ner en sådan handling i fel brevinkast en gång, då hon strax efteråt kom på att det fanns två Johansson i trapphuset och hon hade just delgivit den av dem som det inte gällde. Hon löste problemet genom att gå till kiosken och köpa sig ett tuggummi med mycket socker i, letade rätt på en pinne och fäste det vältuggade gummit längst ut och förde ner pinnen genom brevinkastet och fiskade upp handlingen så att Johansson som bodde där slapp få sig en chock när han eller hon kom hem.
Själv har jag nog gått igenom de flesta klassiska delgivningssituationer. Jag har till exempel stått framför folksamlingar och vetat att min gäldenär är någon i denna folksamling men inte vetat vem, och som vet att jag letar efter honom och inte vill ge sig till känna. Att då ringa upp honom på hans mobil och sen gå fram till den som just svarat med sitt namn i mobilen brukade ofta lösa problemet, då man som stämningsman får lägga handlingen vid hans fötter och säga; “Du är nu delgiven. Hej på dig!”
Detta kan jag ibland sakna då det i extrema fall kan ta månader innan polisen hör av sig med nyheten att de lyckats delge nån av mina svaranden.
En av mina kollegor miste båda sina åldriga föräldrar för en tid sedan. När hon satt hos begravningsbyrån som hon även anlitade för att upprätta en dödsbouppteckning så fick hon ett råd som gjorde att hon höjde rejält på ögonbrynen. Man gav henne nämligen rådet att inte betala in reavinstskatten för dödsboets fastighet som hade tillhört hennes föräldrar och som nu skulle säljas med en mycket rejäl vinst, då fastigheten i fråga var en s.k. egnahemsvilla som byggdes på 60-talet för kanske 50 000 kr men som nu genererade ett marknadsvärde på ca 3,5 miljoner kr för det låg i ett numera attraktivt område i Stockholm. Syftet med att låta bli detta förklarades av begravningsbyrån med att skatteverket ändå inte kommer åt henne som privatperson för de obetalda skatteskulderna, utan det blir ju dödsboet som blir betalningsskyldigt, och när det är skiftat finns det ju sen inget kvar för skatteverket eller kronofogden att hämta. I teorin så hade ju den här pajsaren till begravingsentrepenör rätt, men i praktiken så hade han jättefel och vi blev bra förfärade åt hans kunders vägnar när vi fick höra detta. Efter att ha fått ta del av detta började jag fråga dödsbodelägarna i de dödsbon som jag själv utredde om varför de undanhållit skatteverket dessa pengar, och tyvärr så var det många som sa att de chansade med att inte betala in reavinsten från dödsboet just för att den de anlitade för att upprätta dödsbouppteckningen, vilket i många fall var just en begravningsbyrå, rådde dem till det.
När en person avlider i Sverige uppkommer ett dödsbo och blir en s.k. juridisk person i stället för en tidigare fysisk person. Det består av den avlidnes tillgångar som kan vara t.ex. en lagfart på en fastighet. Det finns olika delägare i ett dödsbo som benämns dödsbodelägare och de brukar vara barn till den avlidne och det är normalt att dödsboet förvaltas av dödsbodelägarna själva. Dödsboet upplöses genom att den avlidnes tillgångar delas mellan arvingarna i ett arvskifte och till eventuella testamentstagare, men detta arvskifte får inte ske förrän en bouppteckning har upprättats och den avlidnes alla kända skulder betalats eller medel till deras betalning avsatts. När dödsboet efter att det skiftats har obetalda skulder blir det självt som juridisk person betalningsskyldigt, och de enskilda dödsbodelägarna har inget personligt ansvar för dödsboets skulder. Ja, så långt hade ju begravningsbyrån rätt.
Skatten som i detta fall kallas reavinstskatt har varit på 20 % ett bra tag, men nu för taxeringsåret 2009 är det 22 % som gäller bl.a. för att kompensera för den slopade fastighetsskatten, som jag personligen gladde mig enormt av att den slopades. Jag har nämligen som f.d. kronkalle otrevliga minnen från när jag utmätt eternitvillor från äldre människor som inte hade råd med fastighetsskatten längre för att deras hus låg i områden som på sista tiden blivit så attraktiva att deras grannar sålt sina hus med höga förtjänster, och därmed dragit upp fastighetsskatten till jättehöga belopp som gjorde att de var tvungna att sälja sina hus och flytta därifrån de också trots att de egentligen ville bo kvar. Men det är en annan historia.
Tillbaka till dödsbon. När jag får dessa på mitt skrivbord så ringer jag alltid upp dödsbodelägarna först och ber dem ödmjukt att betala skatten i efterhand men det tillhör inte ovanligheterna att jag antingen får rådet att fara åt h-e med ett gapskratt, eller att jag får det förklarat för mig att en delägare tycker att en annan delägare ska betala alltihop för han var så dum under deras uppväxt, eller att en delägare vill betala en del av skatten men vill att jag ska ta den andra delen från någon annan dödsbodelägare av rättviseskäl. Nu är det ju inte upp till mig att avgöra hur dessa dödsbodelägare gemensamt ska göra upp om fördelningen så jag brukar insistera på att de ska ta sitt förnuft till fånga, i annat fall vidtar jag rättsliga åtgärder.
Det finns flera olika civilrättsliga metoder att få en fordran från ett skiftat dödsbo betald. De metoderna som vi som statens borgenärer använder oss av är antingen att begära att tingsrätten utser en boutredningman som är en gammal beprövad metod men ack så kostsam och långsam, eller att vi begär dödsboet i konkurs och via en konkursförvaltare för en återvinningsprocess av dödsboets fördelade tillgångar vilket är snabbare och billigare, eller som vårt huvudkontor nu senast kommit på; att vi stämmer dödsbodelägarna på samma sätt som vi stämmer företrädare för aktiebolag som dragit på sig stora skatteskulder i bolaget på grund av uppsåt eller grov oaktsamhet. Vi har inte prövat det sistnämnda än på dödsbon vad jag vet men med de övriga har vi goda resultat men det blir mycket tråkiga konsekvenser och slitsamma processer för dödsbodelägarna så det skulle vara högst önskvärt om dessa mindre seriösa begravningsbyråer gav blanka tusan i att råda sina kunder att inte göra rätt för sig.
En av mina arbetsuppgifter som jag mest kommit att handskats med under åren är konkurser, både när jag arbetade på kronofogden och nu när jag sitter på skatteverket och har rollen som statens borgenär, och de personer, juridiska som fysiska som har begärts i konkurs efter mitt initiativ har nu efter mina åtta år i branschen blivit en del. När staten bestämmer sig för att inge en konkursansökan mot någon så finns det ju ett syfte som man vill uppnå av något slag. Mest lyckat är det ju om en fordran kan komma att bli reglerad genom utdelning i konkursen men det är väldigt sällsynt och jag kan väl endast minnas ett tiotal sådana utredningar där ett sådant syfte uppnåddes av mig. Mest vanligt är det att man insett att man aldrig kommer att se röken av några pengar som kan reglera fordran till skattebetalarna men man vill inte att det ska förloras något mer så man går in med en konkursansökan för att stoppa fortsatt skuldsättning. Ett annat vanligt syfte för att staten ansöker någon i konkurs kan vara att försvåra misstänkt ekonomisk brottslighet. Vad som blir konsekvensen av att gå i konkurs är att personen som råkar ut för detta bl.a. förlorar rådigheten över sin ekonomi och förlorar även sin rätt att ingå avtal och att bedriva näringsverksamhet så länge som konkursen pågår. En konkursförvaltare, som för det mesta är en advokat, träder in som företrädare för konkursboet och konkursen kan pågå i allt från några månader till flera år, beroende på hur komplicerad den är. Det är tingsrätten som beslutar om någon skall försättas i konkurs och det föregås av en konkursförhandling som är som en normal tvistemålsförhandling där sökanden sitter på ena sidan och lägger fram sin sakframställan om att gäldenären ska anses vara på obestånd och därmed försättas i konkurs och svaranden på andra sidan som bestrider detta eller som kanske t.o.m. medger det sökanden lägger fram. Många kommer inte ens på sin egen konkursförhandling men om de blivit delgivna på rätt sätt så kan förhandlingen äga rum ändå och då ingen sitter och säger emot så har man ju som sökanden en lätt bana fram till målet och det klubbas konkurs i gäldenärens frånvaro.
När jag tycker att staten ska begära någon i konkurs så hör jag ju av mig till vederbörande och förklarar detta så att han eller hon får möjligheter till att förhindra att det sker genom att reglera skulden. Normalt så vill de ju inte alls vara med om detta men om de inte kan betala statens fordran så är det inte så mycket mer jag kan göra än att löpa banan ut. För att försöka få mig att inte skicka in denna ansökan till tingsrätten så kan det förekomma att de vädjar till mig att låta bli, hotar med att nånting otrevligt ska hända om så sker eller också så vill de inleda nån form av uppgörelse med mig som jag eller skattebetalarna enligt dem kan komma att tjäna på.
En gång så blev jag helt tagen på sängen såtillvida att jag blev uppringd av en person som bad mig att begära honom i konkurs. Denna ovanliga begäran kom sig av att han hade försörjt sig som s.k. “målvakt” i flera år och på detta sätt finansierat sitt missbruk men nu bestämt sig att försöka ta sig ut sitt drogberoende och även sin ekonomiska situation vilket han förstod skulle ta mycket lång tid, men han ville i alla fall börja nån gång men hans bekanta från förr brydde sig inte om att han inte ville vara med längre och fortsatte att låta honom vara företrädare för olika aktiebolag, bilar och en massa skumma föreningar och stiftelser. Jag hade några veckor innan han kontaktade mig faktiskt haft honom på skrivbordet men jag hade då bestämt mig för att inte gå vidare med konkursansökan av den anledningen att jag inte kunde se att något syfte skulle uppnås med en sådan. Hans skuld till staten var just då inte av någon större storlek och en konkurs skulle inte leda till att varken fordran reglerades eller att nya skulder skulle förhindras så jag lämnade detta därhän. Men nu så hörde han själv av sig men jag bad honom att försöka begära sig själv i konkurs istället men till min tillika stora förvåning hade han gjort det men tingsrätten hade inte tyckt att han hade kunnat visa att han var på obestånd och han var så mycket under isen att han helt enkelt inte orkade med att strida om det och att han över huvudtaget orkade att ta detta steg med att försöka bli drogfri var tack vare en synnerligen kompetent och driven övervakare som han hade haft turen att få sig tilldelad. Eftersom jag i grunden är en godhjärtad människa, trots mitt yrke, så hörsammade jag denna begäran för nu kom ju ett syfte fram i dager för dessa taskiga kompanjoner från förr kunde inte i hans namn ingå i några fler avtal eller transaktioner om konkursen blev ett faktum.
Så efter sedvanlig förhandling försattes han i konkurs och den varade så länge att han kunde stoppa flödet av skulder och härom dagen så träffade jag på honom av en slump ute på stan och kunde notera att han hade lyckats bli drogfri och han såg sig helt olik ut än som han var när jag träffade honom i kronofogdens lokaler för ca fem år sedan för då var han ordentligt sliten. Skulderna till staten hade blivit preskriberade och några nya hade han inte skaffat sig. Till enskilda borgenärer hade han fortfarande omfattande skulder och preskribitionsreglerna för dem är ju helt olika än vad de är för statliga skulder och tyvärr så kan en enskild borgenär mycket enkelt bryta preskriptionen och jaga honom hur länge som helst, men han tyckte ändå att han hade kommit långt, men tanke på hur djupt nere han ändå hade varit.
Ja, nu fick man vara med om nåt trevligt den dagen.
År 2008 verkställdes 3 004 avhysningar i landet och delar man det på antalet arbetsdagar under året som kronofogden arbetade så var det ju ca 10-11 stycken som vräktes om dagen förra året. Inget tyder på att siffrorna kommer att vara mindre för år 2009, tvärtom. De var lite mindre åren innan då jag jobbade med det där och vi märkte en ökning för varje år. Detta är alltså siffrorna som avser de vräkningar som verkligen ägt rum. Antalet ansökta ärenden där en sökanden hade ett ärende där han hade rätt att få sin ansökan om verkställighet utförd var i själva verket 9 458 st år 2008 och det är ju mer än det tredubbla. Att inte även de blev verkställda beror på olika orsaker: dels på att de som riskerade att bli vräkta ordnade upp sin situation och förhandlade med sin hyresvärd eller skaffade sig en annan bostad på annat sätt, genom att flytta till föräldrar, bekanta eller andra närstående. Det berodde också på att de sociala myndigheterna kunde samarbeta med den som riskerade att bli avhyst och kunde hjälpa denne med någon alternativ, t.ex. ett s.k. “ungarlshotell”, härbärge eller annan kortsiktig lösning. Om de gick med på att bli hjälpta alltså för en del svaranden kastade ut personalen från socialen med huvudet före när de kom för att erbjuda dem hjälp, och eftersom socialen inte får tränga sig på med sina erbjudanden om det inte finns minderåriga barn i ärendet så var det bara för dem att vända på klacken och gå därifrån. Att inte fler blev verkställda beror också på att kronofogdens personal gjorde vad som stod i deras makt att informera de som skulle bli vräkta om ovanstående för många fattar inte förrän man står där och delger dem att “om en vecka kommer vi med flyttbil och flyttkarlar och avhyser dig härifrån vare sig du vill det eller inte”! Trots att ärendet har varit aktuellt för den som skulle bli avhyst i över ett halvt år så är det oftast då som de inser allvaret. I en del fall, men det är mycket sällsynt då lagen inte ger så mycket spelrum, så medger kronofogden anstånd mot hyresvärdens vilja och då kan det bli riktigt gapigt. De värsta sökanden enligt min uppfattning är de mindre privatägarna av hyresbostäder som det finns en del av i Stockholm. Jag har haft ärenden där den som ska bli avhyst har anlitat ett ombud som i ena telefonen skriker ut sin avsky över min arbetsuppgift som går ut på att vräka en person ur hans hem, och där hyresvärden själv eller med anlitat annat ombud som i den andra luren skriker ut sin avsky för att jag inte gör som han har begärt och har domstolsbeslut på, kastar ut vederbörande på gatan.
Hur många jag har vräkt under de sju år jag arbetade på kronofogden har jag inte koll på. Jag försökte göra en statistisk bedömning inför det här inlägget men den blir inte trovärdig då jag varit med som s.k. vittne så många gånger vilket är att vara “second in command” och stötta den kollega som har ansvaret för ärendet för ibland klarar man sig inte utan en kollega med koll då det är så mycket beslut som ska fattas på kort tid bland gråt, gap och skrik, och i vissa fall finns det en bindgalen hyresvärd eller kanske grannar att ta hand om som försöker att kränka den avhyste på olika sätt, men någonstans runt 100-150 gånger där jag med tvång berett mig tillträde i lägenheter och lokaler i just avhysningsärenden har det väl blivit, som ansvarigt eller som vittne, och så tre gånger det när det gäller sådana ärenden överhuvudtaget men att de återkallades ibland precis när man stod utanför dörren med flyttfirman bakom ryggen. Det kanske inte är så värst många men allt är ju relativt. Jag har kollegor som inte gör något annat än avhysningar sedan flera sekler tillbaka för de har byggt upp ett kontaktnät med socialhandläggare, flyttfimor m.m. och verkar ha kommit in i nån sorts andra andning och inte vill lära sig något av de andra uppgifter som man egentligen ska behärska på kronofogden. Själv avskydde jag dessa uppdrag och hade en klump i magen de sista åren när jag satt i bilen på väg mot denna arbetsuppgift. De första åren hade man ju fortfarande trycksvärtan från böckerna kvar på fingrarna från utbildningen och såg bara paragraferna i lagboken i allting men ju mer erfarenhet jag fick desto mer illa berörd blev jag av att vara en del av denna baksida av ett samhälle, och ju mer ledsen blev jag över att så många människor inte förstod bättre utan använde sina hyrespengar till spel, droger eller i en del fall till rena konsumtionsvaror. Tja, jag lyckades i alla fall att inte bli cynisk.
Av de jag vräkt under åren från lägenheter så var nästan alla, med något enstaka undantag missanpassade människor som antingen hade ett missbruk av något slag, var psykiskt sjuka, en del var diagnostiserade som sådana, andra blev det efter att jag slagit larm. En del var mycket gamla människor som inte hade några anhöriga som var kvar i livet, eller som brydde sig om dem. När de blev senildementa och inte förstod det här med att betala räkningarna längre utan bara lallade runt hemma i lägenheten kunde jag vara den första på många många år som överhuvudtaget besökte dem. Jag har kollegor som stått i trapphus ringande till barn till äldre människor och vädjat till dem att de ska ta hand om deras gamla mamma eller pappa, och efter att ha fått ett klick i örat kört dem långt efter arbetstid till olika psykinrättningar och försökt få dem inskrivna men fått nobben för att de inte är tillräckligt sjuka, och har fått köra dem till härbärgen istället. En och annan drämde igen dörren framför näsan på mig så hur många låssmeder jag sett ryggen på medan jag stått bakom beredd att rycka upp dörren har jag ingen koll på heller men de är ju också en hel del. En del ärenden fick jag ta poliser till hjälp och personal från socialtjänsten, när de tyckte att de hade anledning att ställa upp trots att de tidigare fått kalla handen från den avhyste, ibland samtidigt. En gång var vi väl nästan 20 st med flyttkarlar inkluderade i trapphuset när jag ringde på. Vid ett tillfälle hade jag piketpoliser i full stridsmundering som skötte det mesta och jag blev lite paff när de ställde sig framför mig och bad om order, för de hade läst på och fattade att det var jag som bestämde på platsen, men jag var ändå inte riktigt beredd på det. I några lägenheter fann jag ofta samlingar av allt möjligt då många psykiskt sjuka har en samlingsmani av någon anledning. Jag har fått stå i dagar och sett flyttkarlar bära ut tonvis med gatstenar, tidningar, PET-flaskor och allt annat möjligt och omöjligt från lägenheter. Jag har tvingats gå omkring i lägenheter som varit sådana sanitära vansinnigheter att jag bett hustrun komma till jobbet med nya kläder för jag inte har stått ut med att sitta på pendeltåget i dem jag jobbat i under dagen.
Nu är det ett tag sedan men jag har flera gånger när jag gått igenom “suckarnas gång” mellan T-centralen och Centralstationen i Stockholm sett ett flertal av de jag vräkt under åren när de sitter och tigger pengar och spelar banjo eller motsvarande. Vad beror då detta ökande på år efter år? Vet ej. Jag vet att regering och riksdag under 90-talet stängde ner många av de mental- och psykinrättningar som Beckomberga och Långbro sjukhus. De ville att dessa patienter skulle släppas ut i samhället och lära sig att ta hans om sig själva och lära sig att sköta ett eget litet bo. I många fall gick det inte alls så bra och jag och mina kollegor fick vänligt men bestämt leda ut dem från deras f.d. bostäder som de nästan förstört på olika sätt, eller skrämt vettet ur deras grannar. Sen har de fått en ny lägenhet och får uppleva denna åtgärd igen och igen och igen.
Jaha, då har det hänt igen. En samhällsmedborgare har anmält mig högt upp i chefshierarkin på skatteverket och polletten har trillat nedåt i rangordningen och hamnat hos min ledningsgrupp som basar för mitt kontor med ca 88 medarbetare. Anklagelserna är rätt så grova så vore de sanna så vore det en bra idé att låsa in mig naken i ett betongklätt rum och smälta ner nyckeln till en blyklump och sänka den i havet, för de innehåller saker som myndighetsmissbruk, trakasserier och personförföljelse. Nu är ju inte anklagelserna sanna och chefen har redan uttryckt sitt förtroende för mig då den här pajsaren har anmält folk på verket förut som fattat beslut till hans nackdel och jag ser det snarare som ett hederstecken av att ha fått vinna hans ogillande för vore det tvärtom så skulle det vara ett bevis på att jag inte sköter mitt jobb. Men jag får be om att få återkomma när jag har ett avslut på den här historien för det sista ordet är nog inte sagt än.
Dock så drar jag mig till minnes när jag senast blev anmäld för liknande företeelser och det var ingen mindre än Generaldirektören Mats Sjöstrand himself som fick det tvivelaktiga nöjet att administrera klagomålet för anmälaren hade lyckats lura i hans stab att något hemskt förekom borta åt mitt håll och det var på den tiden då skatteverket och kronofogden hade samma ledning och högsta chef, men han delegerade det till nån drake i sin stab men jag kom ur den historien med äran i behåll ändå för det var en av mina bästa utredningar jag nånsin gjort men så visste jag ju också att det skulle bli turbulent så jag följde instruktionsboken slaviskt till punkt och pricka. Det skedde på kronofogden åren 2005-2006 och trots att jag gjorde allt rätt och riktigt så är det en rätt så sorgsen historia och en av mina största nederlag som kronoinspektör som jag ser det då jag misslyckades med själva poängen, att driva in en fordran trots att tillgångar fanns.
Gäldenären var en man som var dömd för misshandel av sin f.d. fru och mitt jobb var att driva in ca 150 000 kr i bodelning och skadestånd. Han bodde i Stockholm med en ny kvinna men ansåg inte att vi fick komma hem dit och leta efter tillgångar då det inte var hans lägenhet utan den nya kvinnans hem, men då de levde under äktenskapliga förhållanden som det heter var det inget snack och när jag väl var där så var det uppenbart att han bodde där permanent. Han hade en nyare bil som jag ville utmäta men den var skriven och betald i den nya kvinnans namn men då hon levde på sjukpenning sen flera år ansåg jag att hon inte hade ekonomiska möjligheter nog att kunna vara ägare av bilen och ansåg det vara ett skenägande och ville utmäta den för hans skulder men då åkte det fram ett bevis under näsan på mig att kvinnan strax innan bilen köptes fått ett arv på ett hyfsat ansenligt belopp, så då förstod jag att jag skulle förlora i tingsrätten så jag släppte den. Efteråt fick jag veta att han supit upp hennes arv men det är en annan historia. Istället ville jag ta rätt på gäldenärens husvagn som han hade införskaffat innan han flyttat till den nya kvinnan men den vägrade han att berätta var den fanns och jag ringde runt till nästan varenda campingplats i mellersta Sverige och frågade efter den utan resultat. Personalen på många av campingplatserna kände däremot igen gäldenären och han var portad på de flesta sedan länge p.g.a. fylleri och våldsamt beteende. Han försörjde sig som grävmaskinist med egen F-skattsedel och såg till att få sin arbetsersättning direkt i handen efter arbetsdagens slut så den kunde jag inte heller utmäta, och detta tack vare det stöd som gavs av hans uppdragsgivare för när jag tog kontakt med dem visade de flesta tydligt att de gav gäldenären sitt stöd för han var öppen med att han var jagad av kronofogden men spred ut att det var p.g.a. en skilsmässa där han hade blivit orättvist dömd och att det var felaktiga skatteskulder som han hade blivit påförd av det elaka och oresonliga skatteverket och jag kunde ju inte basunera ut att det mesta härrörde till att han hade bankat skiten ur sin f.d. fru i tjugo år och resten för att han förstört hennes giftorättsgods som hämnd för att ha blivit anmäld, så uppdragsgivarna såg ju mig som hin håle och ville inte samarbeta alls och fattade som så många andra inte vilka befogenheter jag som kronoinspektör ändå hade och blev duktigt indignerade av att jag bökade runt på deras revir, så det blev lite hårda juridiska åtgärder och barska tillkortakommanden och annat. En del av uppdragsgivarna trodde väl kanske på mig men var livrädda för honom för han var en hotfull rackare och när jag var hemma hos honom hade jag med mig polis, annars hade jag inte satt min fot där. Tyvärr så hittade jag inte nåt att kunna redovisa till borgenären, alltså den f.d. frun som levde på extistensminimum då hon fick flytta i tid och otid då han letade rätt på henne och kastade in saker genom hennes vardagsrumsfönster som gjorde hennes försäkringsbolag så sura att de till slut lämnade henne. Hon hade behövt de där pengarna.
Dock så ilsknade ju gäldenären och hans vägbyggepolare, uppdragsgivare och den nya kvinnan till över min framfart och ansåg att de bevittnat ett klockrent exempel på myndighetsmissbruk så då blev jag som sagt anmäld för tjänstefel med buller o bång men ansvarsutredningen efteråt gav mig en fjäder i hatten då jag inte hade missat en enda sak under utredningen. Ja, det skulle vara att hitta tillgångarna han undanhöll då. Det grämer mig än idag för har det nån gång varit till en behövande sökande så var det den här gången.
Det var inte kul att sen kontakta borgenären och förklara att jag hade misslyckats med att driva in hennes fordran men hon förstod att jag hade gjort allt vad jag kunnat och hon ringer mig än i dag ibland och berättar hur hon har det, och det har utvecklats till en vänskap och har hon inte ringt på ett tag så kan jag bli riktigt orolig för jag vet att gäldenären stryker omkring och letar efter henne och då är det färdigt i så fall, men så ringer hon och jag kan slappna av och fortsätta att försöka glömma att jag misslyckats med att försöka få hennes rättigheter att fullföljas. Gäldenären, hennes f.d.make är det bara att gratulera för jag var tvungen att lägga ned utredningen efter ett tag då “kända tillgångar saknades” som det heter. Han är pensionär idag men då han varit egen småföretagare i hela sitt vuxna liv men inte betalade in någon ATP de år han skulle gjort det så har han bara folkpension, och den är så låg att kronofogden inte kan utmäta något av den, men han har kvar F-skattsedeln och tar lite ströjobb ibland så än så länge klarar han sig hyfsat så länge han orkar kliva upp om morgnarna. Den dagen han inte kan det längre tycker jag synd om den vårdpersonal som ska behöva ta hand om honom, för han är en av de mest vedervärdigaste människor jag någonsin har träffat, men trots det så var det min förbannande skyldighet som opartiskt tjänsteman att bevaka hans rättigheter, och det gjorde jag med stor tungsinthet som pris.
Fackförbund är ju i princip en mycket fin sak. Det skapar en maktbalans mellan arbetstagare och arbetsgivare, bistår enskilda medlemmar, håller samman yrkesgruppen och driver bättre anställnings- och lönekrav. Fackförbund är bra om de fungerar, men det gör inte statstjänstemannaförbundet.
Innan jag klev innanför skalskyddet på kronofogen 2001 hade jag precis avslutat en anställning vid ett landstingsägt företag med tiotusentals arbetstagare som hade kommunal som facklig organisation. Jag hade varit en representant för arbetsgivaren där såtillvida att jag hade varit förman men ganska så höga befogenheter under de pass som jag tjänstgjorde vid. Vid den tiden tyckte jag rätt så illa om fackorganisationer i allmänhet och kommunal i synnerhet då jag tyckte att de saboterade mina avsikter att klara av mitt skift utan missöden och störningar, men jag hade en mycket stor respekt för dem. Om någon i manskapet inte skötte sig gick facket genast in och försvarade denne intill sista blodsdroppen och det föranledde till att jag och alla andra småpåvar passade oss för att utan att betänka det mycket noggrant innan, kritisera någon från manskapet för det minsta ovägda skällsord i stressens hetta kunde orsaka en generalstrejk. Detta tvingade oss att lära oss att använda en mild och pedagogisk form av ledarskap vilket ju inte är så tokigt. Kommunal hade mig också under lupp när det gällde mina verkställande beslut under skiftet och de var snabba att genast protestera om jag hittade på nya och oprövade lösningar för att vi skulle klara av våra uppgifter under mitt pass. Trots att fackombuden ofta var mina kompisar som jag umgicks med på fritiden kunde det hända att jag korta stunder kunde bli fullständigt galen på dessa bakåtsträvare som ville hindra mig från gå hem från skiftet utan några anmärkningar i skriftsprotokollet. Nu flera år senare så hyllar jag dessa fackombudsmän som så tappert fullföljde sina förtroendeuppdrag för sina betalande medlemmar. De gjorde helt enkelt vad som förväntades av dem.
När jag började på kronofogden gick jag genast med i statstjänstemannaförbundet (ST) men några år senare lämnade jag dem och blev genast drygt 600 kr rikare varje månad och dessa pengar lägger jag på en pensionsförsäkring istället. Någon skillnad av att inte vara med där längre märkte jag inte av alls. Jag tröttnade på att se dessa lama ombudsmän sitta och låta sig bli överkörda av både arbetsgivare samt av kronofogdarnas fackförbund Jusek och de senare kunde vara några riktigt lömska rackare som för att värna om sina medlemmars upphöjdhet arbetade med att förhindra vidareutbildning och kompetenshöjande åtgärder för kronkallarna. Ett exempel är ju kronoinspektörsutbildningen som Uppsala Universitet fick i uppdrag att göra och de utbildade några kullar med utmärkt resultat innan den lades ner, mycket tack vare vissa Jusekombudsmäns förtalskampanjer som att rättssäkerheten var i fara om kronkallarna började gå omkring med lagböcker under armen och allt man fick höra. Nå, Jusekfigurerna gjorde ju vad som förväntades av dem, de höll samman sin yrkesgrupp men var fan var ST under den där kampanjen? På skatteverket är det inte ett dugg bättre och att se detta velande och strykande med foten gentemot arbetsgivaren är motbjudande och man ägnar de gamla kommunalarna en varm tanke emellanåt.
Nä, jag tycker att alla som jobbar på kronofogden och skatteverket och som är anslutna till ST ska göra som jag gjorde, för då kanske de fattar något och skapar en produkt som är värd fackavgiften. Jag har inget emot solidaritet men den solidaritet som ST erbjuder har ett för högt pris och gynnar någon annan, och så saknar de helt makt. Jag avslutar med att låna orden från journalisten Klas Ekman som skrev varför han skulle träda ur sitt fackförbund, journalistförbundet; “att fortsätta stödja dem är som att stödja en impotent gigolo, kanske rart och behjärtansvärt, men självdestruktivt”.
Insolvens.se är en förening som enligt deras hemsida vänder sig till dem som är överskuldsatta eller till dem som sympatiserar med de svårigheter överskuldsatta möter i sin vardag. De uppger sig arbeta på två plan, dels att erbjuda stöd och ge råd till den som lever som överskuldsatt, dels att väcka opinion bland allmänhet och beslutsfattare för att förändra evighetsgäldenärens hopplösa situation. Organisationen har en blogg som de beskriver som följande: “om myndigheter i allmänhet och Kronofogden i synnerhet. Om inkassobolag och finansinstitut och symbiosen mellan dessa och makten. Om maktlösa människor och ibland om oresonliga tjänstemän med ett hopplöst uppdrag”.
Deras misstänksamhet mot sådana som får eller har fått sin lönespecefikation från kronofogden eller någon annan besläktad verksamhet verkar vara rätt så omfattande har jag kommit fram till. Under helgen som var blev jag och denna blogg föremål för indignation ute i cyberrymden då man inte gillade mina uttryck i inlägget “Skatteverket 2″ där jag beskrev en del gäldenärer som “rättshaverister, svårarbetade eller på annat sätt bångstyriga rackare”. Nu är det på det lilla viset att jag inte anser att det finns någon anledning för mig att göra någon pudel vad gäller dessa uttryck för jag står fast vid att jag på kronofogden, och även på min nuvarande arbetsplats skatteverket, bl.a fått sitta i telefon åtskilliga timmar i mina dagar med någon som jag med min lekmannabedömning vill definiera som just “rättshaverist”, men där inte sagt att det skulle vara medlemmar från just insolvens.se.
Där har man i alla fall känt sig väldigt träffade i vissa fall och man har t.o.m. haft en diskussion på näten om vad en rättshaverist är, och tydligen kommit fram till att det är en person som är en fritt tänkande individ som myndigheter försöka nedvärdera när han försöker hävda sin rätt mot myndigheter/tjänstemän som vet att de gjort fel men som vägrar att erkänna sina misstag. Mnja, min definition av en rättshaverist är väl snarare att man som en sådan har vanföreställningar om något och vill sitta och tjata hål i huvudet på någon i ett försök att övertyga denne om sin, enligt sin egen uppfattning rättmätiga inställning utan att vara intresserad att ta till sig den som är vetenskapligt eller juridiskt fastställd genom lagrum eller annat, och det är inte ovanligt, men inget krav, att man gärna vill framföra sina monologer genom att gapa och skrika ut sitt kategoriska budskap och att helt ignorera sin möjlighet att överklaga beslutet som är upphov till deras agg till domstol eller att JO-anmäla den i deras tycke korkade och oresonlige statstjänstemannen. Vad gäller “svårarbetade och på annat sätt bångstyriga rackare ” så ska jag vid senare inlägg ge några exempel.
I insolvens.se´s forum och bloggar har det tydligen stöpt och blöts en del om mig, min blogg och ovanstående uttryck som jag för mig med, och man har t.o.m. diskuterat om huruvida jag är ett fejk som myndigheten själva har hittat på för att som det sägs; “få verksamheten att framstå som mänskligare än vad den är”, och det är ju positivt i och för sig att jag och det jag skriver om framstår som mänskligt, men det är ändå lite dystert att man kommit fram till att man inte kan vara mänsklig om man arbetar på kronofogden eller skatteverket, och en medlem kategoriserade för säkerhets skull samtliga anställda på dessa två myndigheter som idioter.
Nåja, myndighetsförakt har jag bemötts med så mycket av under åren och det är inte nåt jag tar åt mig så mycket av längre, även om det tog några år att vänja sig och jag kan väl än idag störas av det i synnerhet om det är från någon medlem i advokatsamfundet eller någon annan institution där man borde kunna förvänta sig en lite mer intellektuell insats ifrån. Men jag kan faktiskt villigt erkänna att några av de mest otrevligaste och obegåvade människor jag någonsin har träffat har jag haft det tvivelaktiga nöjet att ha som arbetskamrater på kronofogden och på skatteverket, men jag hade nog träffat på motsvarande defekter inom mänskligheten oavsett vilken arbetsplats jag än hade valt att försörja mig på, för dessa två institutioner är som vilka arbetsplatser som helst när det gäller att ha sin andel av rötägg och felrekryteringar. För några av de mest snällaste, godhjärtade, begåvade och skickligaste personerna i sin yrkesutövning och med den högsta sociala kompetens som jag känner till, har jag nämligen träffat på just ovan nämnda arbetsplatser men det lär jag väl knappas lyckas övertyga många på insolvens.se om.
Det finns väl i och för sig en och annan som kastar pil på mitt porträtt som jag handlagt under åren och som skulle tycka att det vore en alldeles utmärkt idé att emballera mig i en säck för jag fick ta till hårda nypor några gånger när vanföreställningarna blev för mycket, men glöm inte bort att på kronofogden är det myndighetsutövning man pysslar med, och den myndigheten har befogenheter som i vissa fall överträffar polisens, och har man arbetsuppgifter som bl.a. går ut på att mot någons vilja stå hemma i hennes vardagsrum och bland gap, gråt och skrik fatta beslut som t.e.x. att avhysa någon från hennes hem eller att ta hennes tillgångar ifrån henne så blir man duktigt impopulär även om beslutet om verkställighet är fattat av en domstol och man har som uppgift från högre makt att verkställa denna dom. För det torde väl även de flesta på insolvens.se känna till att det inte är den verkställande personalen på kronofogden som får för sig att något ska ske för att de vill pina folk, utan det är domstolsbeslut på att en verkställighet ska äga rum.
Det finns som sagt skitskallar och rötägg på kronofogden även om de flesta nu har avpolleterats på det ena eller andra sättet, men tyvärr så finns det några kvar i landet som jag känner till, men på en sådan så går det hundratals som har den största respekt och ödmjukhet inför dessa uppgifter, men tro´t om ni vill.
Nu har man fått möjlighet att sätta sig ner och skriva lite blogg igen, vilket tydligen var eftertraktat för jag har fått lite påtryckningar här och var att jag inte skrivit på ett tag. Det är ju trevligt att man lyckats få en liten läsarkrets och den ska man väl försöka bibehålla men glöm inte bort att bloggar, det gör jag på fritiden och den kan vara fulltecknad av annat ibland.
Jag har ju tidigare nämnt ordet brännvinsadvokat i bloggen, och några av mina kollegor tror att det är jag som har myntat ordet då jag ofta sitter i fikarummet och muttrar nånting om att jag just suttit i telefonen med en sådan men se så är det inte. Ordet dök upp första gången i Olof von Dahlins Argus och ska där ha varit definitionen av en ofta försupen advokat som sett bättre tider. Men senare ska termen ha börjat tillämpas på personer som är sakförare i juridiska processer men som inte har någon juridisk examen. En ytterligare tolkning är på en person som faktiskt har juridisk examen och som till och med kan vara medlem i advokatsamfundet, men som har en tvivelaktig etik och moral i sitt utövning. Ett exempel är väl att hålla till utanför sjukhusens akutmottagningar och erbjuda svårt skadade människor hjälp vid stämningsansökningar, s.k. “ambulance chasers” som de säger i det stora landet i väster. Sådana tror jag inte vi har så gott om i Sverige då vi har en helt annan skadeståndslag än vad de har där borta. Däremot så finns det dessvärre en svensk variant av dessa jägare som söker upp klienter som har myndigheter som motpart i rättsprocesser och gärna i obeståndsmål av någon anledning. Deras juridiska rådgivning brukar vara av den undermåliga sorten och endast handla om att försöka få en avbetalningsplan eller uppgörelse med oss på skatteverket. Någon mer djupare juridiskt hjälp eller rådgivning lämnar inte dessa figurer till sina stackars klienter.
Ett exempel på en sådan figur som i alla fall jag anser kan vara definitionen av en brännvinsadvokat stöter jag och kollegorna på rätt så ofta. Det är en jurist med en egen liten byrå på stan och som hittar sina klienter bl.a. genom att begära ut listor på dem som skatteverket återkallat F-skattsedeln för p.g.a. olika brister i deras betalning eller redovisning m.m, och som han sedan kontaktar och erbjuder sina tvivelaktiga tjänster till. Han tar betalt i förskott och vi har sett hur han tar kontant betalning direkt utanför rättssalen för att sen gå in och företräda en klient utan att ha satt sig in i ärendet som det ju blir en enkel historia för oss att vinna, men då har i alla fall han fått betalt och det verkar ju vara hans enda drivkraft. När skatteverket år 2008 tog över kronofogdens uppgift att bl.a. vara statens företrädare i konkurser ringde denne jurist till en av mina chefer en bit in på året när jag satt bredvid och hörde eländet, och anklagade denne för att vara ansvarig för att skatteverket administrerar för lite konkurser, för tydligen såg han sin försörjning vara hotad. Han hotade chefen med att kontakta media med sitt avslöjande om att vi begärde för få gäldenärer i konkurs jämfört med vad kronofogden gjorde på sin tid, vilket vi gjorde och gör också och det högst medvetet då vi faktiskt inte använder konkursinstitutet på samma sätt som kronofogden gjorde. Synd att han inte gick till media för det hade varit intressant att få se hur han skulle förklara vad han tyckte var fel med att så få människor försattes i konkurs.
Faktum är att många av oss på skatteverket och kronofogden som stöter på honom som ombud för våra gäldenärer undrar om denna undermåliga juridiska utövning är en medveten handling från hans sida, eller om han är så sällsynt obegåvad som inte fattar det oetiska i att ta gäldenärernas sista slantar i arvode för en produkt som går ut på att han alltid förlorar sina mål mot oss, och faktiskt verkar vilja det för då blir ju ärendet snabbt avklarat och han kan sen snappa upp en ny krake som han sen kan skriva inlagor åt till oss eller domstolarna som inte har något sakligt innehåll som påverkar målet i någon riktning alls, utan bara är en massa formell brödtext som han tar betalt för att skriva.
Nu frågar väl varje vän av ordning varför vi inte helt sonika kastar ut en sådan här oseriös figur som utnyttjar den lilla människans okunskap för att suga ut hans sista slantar med en sådan här kass produkt, och avvisar honom som ombud, men så enkelt är det inte vare sig för oss eller för domstolsverket som, jag lovar, också har noterat hans framfart så han har blivit en riktig snackis även i fikarummen i domstolarna i Stockholm. Men det är inte brottsligt att vara en dålig jurist, och gäldenärerna ger ju faktiskt sina pengar till honom frivilligt, så det är inte mycket vi kan göra. Det enda man kan önska sig är att gäldenärer som vill ha juridisk rådgivning inför processerna mot oss, gick till de mer seriösare utövarna men det är ju så klart i allra högsta grad en kostnadsfråga, och en gäldenär som inte kan betala sina skulder i den takt som de förfaller har väl inte råd med en seriös advokat heller.
Nu i våras utförde en av mina kollegor ett aprilskämt vid 1 april och spred ut ett rykte om att denne jurist sökt och fått en tjänst som processförare hos oss vilket många gick på, bl.a. jag själv som tog mig för pannan och undrade om min kontorsledning totalt tappat omdömet och jag var på väg bort mot deras hörn av byggnaden för avkräva en rimlig förklaring innan jag fick det förklarat för mig att allt var ett skämt. Nä, att få honom som kollega hade varit för mycket. Det är illa nog att jag tvingas ha med honom att göra som ombud åt våra motparter och risken är att jag snart kräks rakt i hans knä.
Det här med klädsel och klädkod är rätt så intressant. På skatteverket och på kronofogden förekommer det ingen sådan med undantag för när vi går i rätten för då tar samtliga på sig kostym, eller i tjejernas fall en dräkt. På kronofogden när jag hade ännu mer möteskontakt med folk än vad jag har idag tyvärr, så klädde jag mig efter uppdraget för man ska ju helst om ni nu har hört talesättet, “tala med bönder på bönders vis och latin med de lärde”, och det brukar ge framgång om man vill vinna en motparts förtroende. Skulle jag vräka en knarkarkvart så klädde jag mig oftast i mina söndertvättade gamla jeans, min solkiga sportkeps och mina skitiga gamla löparskor, och beroende på väderlek antingen en gammal T-shirt eller en gammal vindtät sportjacka som yttersta överdel. Denna klädsel gav mig större möjligheter att få till en dialog med utgångspunkt att få dessa samhällets olycksbarn att frivilligt lämna lägenheten, så jag slapp att administrera polishjälp som fick släpa ut dem. Den konsekvensen kunde lätt bli följden om man kom vattenkammad i gabardinbrallor, loafers och med förrättningsportföljen hårt hållande i famnen, gärna pladdrande en massa paragrafer och annat för denna kategori av människor meningslöst humbug. Med en sådan approach kunde det bli milsbreda sprickor mellan mig och motparten för deras myndighetsförakt frodades ju då bara ännu mer och de kunde då ställa till med vad som helst bara för att jävlas. Men såg man mer eller mindre ut som nån från deras egen bekantskapskrets och gärna använde sig av deras vokabulär också så kunde man ju faktiskt ibland komma riktigt bra överens med dem.
En gång i kronofogdens hiss på Birger Jarlsgatan i Stockholm efter ett sådant uppdrag när jag var på väg upp till mitt våningsplan fick jag dela hissen med en representant av staben, alltså en högre chef som var strax under regionchefen i rang. Han uppskattade inte alls min klädsel som var så som den beskrivs ovan, och han lät mig få veta det genom att demonstrativt låta blicken löpa från topp till tå på mig. Han hade ju ingen aning om att klädseln var högst taktisk från min sida men då han ju var en högre chef hade han sannolikt ingen aning om praktiskt fältarbete heller. Hans klädsel var för övrigt ännu värre i mina ögon trots att han förvisso hade slips, gabardinbyxor och lågskor, men var ändå en mindre katastrof då skjortan var snuskgul, slipsen var grön till färgen och virkad och dessutom så kort att den måste ha slutat ovanför hans navel och så byxorna som var så korta att de slutade långt över anklarna. När jag växte upp sa man alltid som en ironi till någon med så korta byxor att hans “katt väl hade dött”, vad nu det menas. Jag får fråga min syrra som brukade fälla den kommentaren när det begav sig. Byxorna på denne stabsmedlem var liksom slipsen gröna och på fötterna hade han bruna lågskor som måste ha gått många mil. Så vi stod där och lekte arga leken samt granskade kritiskt varandra utan att yppa ett ord.
Nu i veckan som varit fick jag bege mig till skatteverkets huvudkontor i Solna där jag skulle medverka i ett begärt möte med representanter för ett publikt aktiebolag, som alltså är listat på börsen, och där bolagets representanter kom från Storbritannien och var verksamma som internationella riskkapitalister. Så vid det mötet så funkar det ju inte med den klädsel som jag hade när jag vräkte knarkare för då skulle det som sagt vara svårt få dessa gentlemän att ta mig på allvar, så nu fick ju en av kostymerna letas fram ur garderoben och jag valde min nyinköpta Calvin Klein, inköpt på “Macy´s” i New York i somras. När jag lite mallig över att få inviga min nya kostym i “skarpt läge” skakade hand med dessa riskkapitalister från Londons finanskvarter noterade jag att deras manchettknappar nog kostade mer än hela min kostym, inklusive resan till New York. Mötet blev en intressant uppvisning i kulturskillnad och olikheter i två länders skatteförvaltning. I Storbritannien kan inte deras skatteverk sätta press på en gäldenär på samma sätt som i Sverige och de tvingas ofta in i ackordsförhandlingar med små utsikter att kunna få en större del av sin fordran betald. Jag och kollegorna som medverkade i mötet visste först inte hur vi skulle uttrycka oss utan att verka buffliga, men vi fick väl fram lite försiktigt att här i Sverige anses det vara olämpligt ur allmän synpunkt att komma flygande med en delegation killar i dyra kostymer och boka rum på Grand Hotel, för att springa upp till skatteverket och försöka få en deal om x miljoner kronor i momspengar som de vill ha ett år på sig att betala. Efter en kort stund så hade vi ställt ner tekopparna och förklarat detta för dessa stiliga killar som kanske borde ha studerat svensk lagstiftning innan besöket, som måste ha varit deras livs kortaste affärsmöte, att det är kronofogden de ska vända sig till med sin avbetalningsplan, men att priset blir en betalningsanmärkning och därmed en kreditvärdighet som kommer sjunka som en gråsten, så det är bättre om de lånar av banken för att betala momsen som det för övrigt inte är nånting de kan använda som rörelsekapital i sitt bolag, utan som företagare vara samhällets uppbördsmän för.
Jag tycker det är synd att den lagstiftande församlingen i riksdagen inte gav oss på skatteverket borgenärsverktyget att avgöra om en som är skuldsatt till staten ska ha en avbetalningsplan eller inte till just skatteverket, utan lät kronofogden ha kvar detta uppdrag, för nu måste kronofogden avgöra detta som inte har kvar så mycket av kompetensen då den hängde med till skatteverket, och då är det kanske inte mig jag tänker på i första hand utan alla de ekonomer som faktiskt fick flyttas över med stöd av LAS. Nåja, vi fick ju vetorätten i alla fall för om nu kronofogden till äventyrs ger dessa herrar en avbetalningsplan och därmed låter dem använda oss svenska skattebetalares pengar som ett kreditmedel, så är vi väl några stycken som kommer att utnyttja denna vetorätt och sätta stopp för det hela. Men det är bra synd att det ska behöva vara en sådan omväg och det vore bättre om vi fick avgöra saken redan från början.
De stiliga grabbarna från London gick i alla fall med tunga steg ut från byggnaden efter att ha fått sig en lektion i hur det kan gå om man kaxigt infinner sig till ett möte utan att förbereda sig om ett annat lands regelverk, och de gick väl med riktning mot kronofogdens lokaler kan jag tänka, men strax därefter gick jag med minst lika tunga steg, med insikten om att deras kostymer var bra mycket mer ballare än min sketna Calvin Klein.
Kanske man ska ge sig in i riskkapitalbranchen så att man åtminstone få klä sig lite vettigt!
Det senaste inlägget handlade ju lite grann om relationen mellan kronofogdar, som ju till 99 % är tingsmeriterade jurister, och kronoinspektörer, kronkallar alltså som jag själv var och som kan vara vilket löst folk som helst. Apropå det så har jag fått en anekdot berättat för mig och som utspelar sig på 80-talet så med reservation för vissa felaktigheter då jag själv inte var med på den tiden.
En kronoinspektör hade en s.k. kvarstad på en taxibil. För er som inte vet vad kvarstad är så kan jag kortfattat berätta att det är en juridisk term över att en fordringsägare har gått till tingsrätten och anmält att de avser att stämma någon men de tror att deras motpart ska undanhålla sina tillgångar när stämningen blir aktuell och de vill därför att tingsrätten skall meddela att en viss sak eller att tillgångar motsvarande ett visst belopp skall säkerställas av kronofogden medan processen pågår då det anses vara “fara i dröjsmål” som man säger. Om tingsrätten går på sökandens linje så meddelas kvarstad som är ett kvitto på att sökanden får gå till kronofogden och genast ansöka om att detta verkställs. Själv så var jag inte så värst förtjust i att arbeta med kvarstad då dessa uppdrag ofta kom ut på faxen klockan 15.30 på eftermiddagen och gärna dagen innan en storhelg. En kvarstad har hög prioritet då det ofta är så att pajsaren som är betalningsskyldig kan vara på väg utomlands med sina tillgångar så man måste fnatta på och sluta upp med allt man har för händer och genast jobba med denna kvarstad tills uppdraget är slutfört.
Ägaren av nämna taxibil hade tydligen anat ugglor i mossen och höll sig undan för kronoinspektören kunde inte få fatt på denna bil och efter flera dagar tycker han att han behöver lite stöttning av någon överordnad och går in till en kronofogde som numera är pensionerad men som arbetade till så sent som för något år sedan och som bryter på finlandssvenska. Kronoinspektören beskrev uppgivet sina ansträngningar med att han varit på verksamhetsadressen, taxigaraget, hemma hos ägaren och letat men att svaranden undanhöll både sig själv och bilen och han bad kronofogden att gå med på lite hårdare juridiska åtgärder. Men kronofogden ska bara ha sagt på sin sjungande accent: “Ingen fara, jag tar hand om det här”.
Kronofogden ska strax därefter ha ringt till Stockholms Taxis växel och beställt en bil till Västgötagatan 5, vilket är fastigheten som jag arbetar i idag och som var där kronofogden höll till i 20 år, men han ska ha uppgivit till växeln att han önskade att en särskild förare och taxibil skulle ta hans beställning då han “åkt med vederbörande förut och uppskattat denne så mycket”, som han beskrev det för telefonisten. Sagt och gjort så enligt sägnen kommer den begärda bilen med ägaren själv bakom ratten till kronofogdemyndighetens huvudentré och kronofogden sätter sig i baksätet och ryter på sin finlandsvenska; “BILEN ÄR BELAGD MED KVARSTAD, KÖR GENAST NER I GARAGET!”
Historien förtäller också att kronofogden ca 20 minuter senare ska ha gått förbi kronoinspektörens skrivbord och släppt akten med en duns framför honom och ska ha sagt; “Det som tog dig flera dagar utan resultat, tog mig en knapp timme, med fullgott resultat”, och ska därefter ha vänt sig om och gått in till sig igen.
Ja, varför ska man komplicera saker och ting?
