Förr när jag hade barn i dagisåldern träffade jag på en annan pappa borta vid gungorna som försörjde sig som polis. Han var ingen vanlig konstapel utan ingick i den s.k. insatsstyrkan som bl.a. har som arbetsuppgift att utföra ingripanden mot ytterst farliga personer. Han hade en utbildning motsvarande en elitsoldat och att hålla räkningen på de gånger han hade hoppat in genom fönstren i lägenheter efter att ha slängt in chockgranater eller tårgas, beredd på eldstrid från automatkarbiner hade han sedan länge upphört att belasta minnet med. Han berättade att innan varje inbrytning så hade han studerat en ritning om hur lägenheten eller kanske hela fastigheten hade för planlösning. Han hade också via värmekamera fått veta hur många som befann sig den lokal han skulle bereda sig tillträde i.
När han efter att ha frågat mig vad jag förväntades göra för att erhålla en lönespecifikation så förklarade jag som det var att jag då arbetade på kronofogdemyndigheten och att mina arbetsuppgifter, för att uttrycka det mycket kortfattat, bestod i att ta folks tillgångar mot deras vilja, vräka dem från deras hem samt begära dem i konkurs. Min nye bekant höjde intresserat på ena ögonbrynet och började fråga ut mig om hur jag och mina kollegor hanterade “buset” som rent logiskt borde tillhöra en del av vårt klientel och hur vi hanterade vår säkerhet när vi utförde våra förrättningar i folks bostäder och verksamhetslokaler då detta “bus” enligt min nye bekants tankelek nog hade samma bristande intresse av att ha kronkallar springande hemma som elitpoliser. Kronofogden har ju inte bara “vanligt” folk på sina skrivbord som inte kan betala räkningar i tid, utan även större delen av polisens klientel och en del kan ju vara riktiga flåbusar. Efter att ha berättat om våra standardrutiner vad gäller den personliga säkerheten så hade även det andra ögonbrynet åkt upp på honom och han stod häpen när jag berättade att vi förvisso alltid var minst två stycken, men att min utrustning bestod i en mobiltelefon med GPS och direktlarm till SOS, men sen inte mer än en förrättningsporfölj och min välsmorda käft.
Många gånger när kronofogdens personal ringer på någons dörr så vet de nästan ingenting om den person som de söker, då jobbet många gånger handlar om masshantering och man kan inte göra en omfattande registerslagning på varje gäldenär men man gör det naturligtvis om det uppkommer indikationer på att allt inte står rätt till. Sannolikheten att viktiga upplysningar går en förbi och att de ringer på hemma hos en psykopat utan att vara beredd på det finns alltså och det har hänt flera av dem jag känner. För några år sedan skulle två kvinnliga kollegor avhysa en f.d. läkare som under 80-talet offentligt uttalat sig så hatiskt om Olof Palme att han förekom i mordutredningen de första åren. Detta visste ju inte kollegorna något om och går dit som om det varit vilken avhysning som helst, det sker ju som sagt tre gånger om dagen i Sverige. Det hela slutade med att kollegorna blev beskjutna med skjutvapen och får springa för sina liv därifrån och en polis skottskadades när de strax efteråt kom till platsen.
Jag klarade mig hyfsat bra från incidenter då jag var rätt så bra på att snacka mig ur många knepiga situationer, men jag förberedde mig rätt så bra också. Skulle jag hem till någon som hade skulder som härrörde från brott, som t.ex. höga skadestånd, rättshjälpskostnader, böter eller skulder till brottsofferfonden, så skickade jag ett email till säkerhetschefen som fick göra en riskanalys. I den analysen gick det att läsa vad polisen ansåg om gäldenären i fråga och vilka domar han eller hon hade på sig. Var gäldenären medlem i någon mc-organisation eller dömd för flera våldsbrott, eller uppvisat en konstigt beteende på något sätt så vidtog jag åtgärder såsom att begära polisbiträde eller tog på mig en skyddsväst. Jag ringde också upp gäldenärerna inför varje besök och hade under telefonsamtalet min radar på högspänning efter onormalt beteende och kunde då avgöra vilka säkerhetsåtgärder jag skulle vidta.
Den där västen ville jag att min arbetsgivare skulle tillhandahålla åt mig men jag hade oturen att ha en chef som tyckte att jag valt fel jobb om jag var rädd för att sköta en kronoinspektörs arbetsuppgifter, som hon uttryckte sig och tyvärr så delade fackförbundet ST hennes åsikt och fnissade bakom min rygg när jag höll på och argumenterade om att vi borde ha tillgång till västar om vi ville. På andra kontor gick cheferna på min linje men det kunde ju vara rätt så stora kulturskillnader på olika kontor som sagt. Det var en av anledningarna till att jag begärde utträde ur ST och för pengarna jag sparade köpte jag mig en egen skyddsväst som jag fortfarande har i mitt skåp på mitt nuvarande jobb. Där resonerar man tack och lov inte som den där undermåliga chefen utan tillhandahåller västar till dem som tycker sig behöva en sån för att kunna sköta sitt jobb, för myndighetsutövning handlar ju mycket om att gå emot någons vilja. På kronofogden på min tid så ertappade jag en del kollegor med att lägga ner utredningen i alltför tidiga skeden just för att de tyckte att gäldenären var mer otäck än normalt. Så dessa fordringsägare fick ju inte sina intressen tillgodosedda bara för att kronkallen var en fegis, men med en sån chef som vi hade då och med fackliga ombudsmän som satt i hennes knä och skapade en subkultur om att man inte var bra på sitt jobb om man råkade ut för incidenter så blir det väl lätt så.
Allt detta berättade jag för min nyfunne vän vid gungorna och han hade nog nåt att berätta på fikat nästa gång han kom till sitt jobb.
På skatteverkets borgenärskontor där jag jobbar, har vi många olika arbetsuppgifter. Bl.a. så handlägger vi ansökningar om anstånd med betalning av skatt där den som ansöker inte vill att skatteskulden ska gå vidare till kronofogden för restföring. Man kan ansöka av s.k. sociala skäl för att likvida medel saknas och om man oförskyllt har hamnat i en situation där man tillfälligt inte kan uppfylla sina ekonomiska förpliktelser vad gäller betalning av skatt. Det kan handla om sjukdom, olycka eller om det är näringsverksamhet det handlar om, att ens största eller enda kund har gått i konkurs m.m. Lagrummet för detta anstånd är för den som är intresserad 17:7 skattebetalningslagen, som jag skriver så här med avsikt för att retas med vissa av mina juristkompisar som vill att jag skriver lagrum med kapitel och paragrafer utsatta. Men då jag inom den juridiska världen får anses vara en autodidakt så vet jag väl inte bättre.
Detta anstånd är jättesvårt att få därför att lagstiftaren har bestämt att det ska vara det, och anståndet får vara i högst tre månader eller om det är en näringsidkare, två månader så av de som söker är det väl på sin höjd en till två av hundra som får ett sådant anstånd beviljat. Att handlägga flera sådana anstånd efter varann är ju då som många kanske förstår inte så värst upplyftande men de har ju å andra sidan möjlighet att ansöka om uppskov hos kronofogden sen när restföring har skett, och som lyder under ett helt annat lagrum. I slutet av varje skatteperiod är det många som söker sånt här anstånd och vi har egentligen 10 dagar på oss att handlägga dem men kommer de in dagen innan den ska skickas över till kronofogden så släpper vi ändå vad vi har för händer och tittar på dem allihop, i fall det nu visar sig att de anses berättigande av den som ansöker att få det. I slutet av december är det ju extra tråkigt att handlägga dessa för man känner sig ju som en “bad Santa” när man registrerar in ett avslag, men roligare blir det ju förstås om man kan bifalla någon vid sådana tider.
Nu senast vid jul och nyårshelgerna så arbetade jag alla mellan- och klämdagar och vi var väl en fjärdedel av den ordinarie styrkan som satt och gnodde på och anstånden östes ju in vilket var vad vi som jobbade fick ägna oss åt. Dagen innan nyårsafton så inkommer en ung man som blev myndig för inte så länge sen, och som hade en skatteskuld på 2 500 kr med en ansökan om anstånd. Ja, skratta ni, men för en artonåring som pluggar och som inte kan få hjälp av sina föräldrar är det mycket pengar på en gång. Han hade gått in på ett av våra servicekontor tidigare i år och frågat när denna skatt som var en slutskatt för tax-08 skulle betalas och fick ett helt felaktigt svar, nämligen i mars 2010. Det var ju helt tokigt för den förföll till betalning den 12 november 2009 och skulle enligt regelverket skickas över till kronofogden nu den 2 januari 2010 om den inte reglerades innan dess. Detta besked fick han i början av december och började i panik att försöka skramla ihop denna summa och fick låna 500 kr av moster, 1000 kr av faster osv. Nu hade han pengarna och kunde visa upp ett insättningskvitto på bank men det var ju den 30 december och stundande helg och pengarna skulle ju inte kunna hinna komma in förrän efter nyår och då var det ju för sent. Då fanns han ju hos kronofogden och det är ju inte så kul att träda in i vuxenlivet med en betalningsanmärkning för en sådan förhållandevis liten skuld, och när skatteverket dessutom har klantat sig och gett ett fel svar, för jag lyckades utreda att det verkligen var så som han hade berättat. Illa!
Då finns det en möjlighet till, att höja restföringsgränsen. Alla vi medborgare har ju ett skattekonto och på detta så finns det ett underskott som vi alla får ha innan det går över med automatik till kronfogden och det brukar ligga på 500 kr. Om man manuellt går in och höjer den till önskat belopp, t.ex. 2 500 kr, ja då blir det ju ingen restföring den månaden om underskottet nu är så mycket, skulden alltså. Denna höjning av restföringsgräns är ännu svårare att få oss att gå med på och det är cheferna som har förordnande att bifalla en sån sak och jag behövde således föredra ärendet för en sådan. Nu är jag ju välsignad med en ledningsgrupp där flera av dem har min bakgrund, så det var ju en enkel sak att få vederbörande chef att gå på min linje och jag knappade in 2 500 kr, ringde till grabben och meddelade den goda nyheten och gick med gott humör från jobbet och till nyårsfirandet.
Till min ve och fasa när jag kom tillbaka den 4 januari så var grabben enligt alla register restförd hos kronofogden i alla fall, och efter en hel dags utredande så kommer vi fram till att jag skulle ha knappat in ett högre belopp för att systemet skulle fatta vinken. Jag som inte har skattebakgrund utan är fostrad på kronofogden hade ju inte helt koll på skattekontots system där. Skit bakom tangentbordet alltså. Så vad gör man nu? Då finns det ju en möjlighet och det är att begära rättelse hos kronofogden och medger skatteverket att vi gjort fel, nu t.o.m. två gånger, och vi kan uppvisa att betalning har inkommit innan restföring, ja då finns det chanser att det kan bifallas. Jag var bra nervös både för grabbens och för min egen skull men så kommer den goda nyheten att kronofogden gallrar denna registrering som det hette förr i tiden, i deras indrivningsdatabas, då man anser att restföringen inte skulle ha skett.
Den 4 januari så fick jag ju vackert ringa upp grabben och förklara vad jag ställt till med och att vi får hoppas att kronofogden tycker samma sak som jag, men han tog det med förvånadsvärt gott mod, och idag är han säkert mycket nöjd och belåten. Det var tur att det inte var Kristoffer som skriver bloggen , “En dag fick jag ett brev” som jag länkar till här bredvid. För han hade väl inte nöjt sig med annat än att jag hade ställt mig naken på Medborgarplatsen med en skylt med skatteverkets logotype runt halsen, läsande högt ur Aleksandr Isaevich Solzhenitsyn´s Gulag-arpikelagen. Vi får väl se hur hans ärende fortskrider och man får väl hoppas att han också får rättelse och att hans registering stryks ur indrivningsdatabasen, men där är jag tveksam då det verkar som om han inte deklararerade som han skulle. Men det är upp till någon annan att avgöra.
Under åren på kronofogden så åtog jag mig en hel del uppdrag inom vad vi kallade för “extern information”, vilket i mitt fall blev en hel del gymnasieskolor men även andra forum såsom svenska för invandrare, inskassoföreningar, kriminalvårdsanstalter samt företagsföreningar m.m. Det var ofta roliga uppdrag och svåra i den benämningen att mina åhörare ofta var fientligt inställda till mig till en början. Men nästan i alla fall så avslutades föreläsningarna i samförstånd och efter en stimulerande debatt och jag kunde efteråt i de flesta fall känna att jag uppnått mitt syfte med att ha kommit dit, att få dem att tänka efter, före.
När jag examinerades som kronoinspektör 2003 så fick jag veta att det ansågs som positivt om man gick vidare och lät sig utbildas till extern informatör också och på den tiden så fanns det pengar inom myndigheten och man utbildades i konsten att stå på en scen eller vid ett podium och framföra ett budskap av professionella skådespelare, och jag måste medge att jag har haft en hel del nytta av den där informatörsutbildningen även när jag jobbat ute på fältet. Man sa till mig att det automatiskt skulle ge en högre siffror på lönespecifikationen också om man åtog sig uppdrag som informatör men nu visade sig detta vara tvärtom för alla vi som har jobbat mycket som informatörer både på Kronofogden och på Skatteverket har hamnat i bakvattnet vid lönerevisionerna. Jag har fortsatt att föreläsa nu när jag hamnat på Skatteverket i alla fall bara för att det varit så kul och stimulerande, även om det mest varit internt inom verket hos de andra skattekontoren om vad borgenärskontoret är för något, eller för utländska besökare från andra skattemyndigheter i världen men nu i höstas så började jag tacka nej till förfrågningarna då man förväntades att producera lika mycket inom kärnverksamheten som de andra som inte föreläser, och de fick i några fall tusenlappar hällande över sig vid de senaste lönerevisionerna utan att ha satt sin fot utanför egna kontorets tröskel, så då tröttnade jag helt enkelt. Nu har jag i och för sig åtagit mig andra uppdrag vid sidan av mitt ordinarie arbete som gör att jag inte skulle ha tid att föreläsa längre men jag hade inte ställt upp mer i alla fall eftersom det inte uppskattas på lönesedeln. Nu kanske inte det nya uppdraget ger mig några pluspoäng lönemässigt heller men jag kanske lär mig något nytt, och det har alltid varit en drivkraft som tyvärr arbetsgivaren har tjänat på mer än jag själv.
Av de föreläsningar som inte har gått så bra så kan jag nämna dessa:
En gång för 5-6 år sedan var jag på S:t Görans gymnasium i Stockholm och skulle föreläsa för en skolklass där. Läraren meddelade att eleverna var blivande florister och att de var tjejer i andra ring och ca 15 stycken. När jag kommer in i det ovanligt långsmala klassrummet så sitter då dessa unga damer allra längst bort i lokalen och trotsar mina uppmaningar att komma fram lite närmare. De säger inte ett ord och de visar inte med en min att de uppfattat något av vad jag sagt, och trots att jag prövar alla tänkbara knep som den där skådisen lärde mig för att få dem att bli engagerade i ämnet så sitter de och bara stirrar uttryckslöst på mig. Jag pladdrade dock tappert vidare och berättade om vikten av att vara rädd om sin namnteckning, om vikten av att vilja göra rätt för sig, om vikten av att inse pengars värde och att lära sig samhällets spelregler samt en massa av mina mer rafflande anekdoter men ingen respons. Sen när jag min tid var ute så vädjade jag att någon av dem åtminstone kunde klämma ur sig nån fråga om det jag sagt. Då räckte en av tjejerna upp en hand och jag blev genast på gott humör och bad henne att framföra sin fråga som dock löd: ” Hur fan kan man komma på idén att bli kronofogde!?” Trots att tjejen genom att kalla mig kronofogde hade befordrat mig rejält då jag bara var en sketen kronoinspektör, så sjönk jag ihop och ville bara därifrån. Hoppas att det gick bra i deras framtida verksamhet och att ingen kronkalle har besökt dem för några kanske har en egen blomsteraffär idag.
En annan gång så föll jag för den logistiska frestelsen med att föreläsa för en hel gymnasieskola på en gång i deras aula och det var den imponerande summan av ca 500 pers som jag skulle avverka på 40 min. Det var på Vallentuna gymnasium för ca 5 år sedan och det var sista gången jag föreläste för en grupp med ungdomar större än 30 pers för jag höll på att bli uppkäkad levande i den där aulan. Jag klarade mig undan med att 60 % av åhörarna skrek “jävla utsugare” och stormade ut ur lokalen.
På tal om att inte vara uppskattad. Jag har lagt upp lite mer länkar och i några fall så är det för några organisationer där jag skulle tveka att komma dit och föreläsa för nånting får mig att tro att det i bästa fall skulle urarta sig som i Vallentuna. Men det är möjligt att det bara är anonymiteten på nätet som gör att föraktet mot personal på myndigheter är så påfallande på deras diskussionsforum, och att de som öser skit på nätet öga mot öga skulle vara alldeles förtjusande. Men i fallet Insolvens Stockholm så hymlar ju inte ens personerna som är ledande inom organisationen av att de hyser ett drypande förakt mot tjänstemän på framför allt kronofogden, bara för att de just jobbar där. Det är synd för jag är nog inte ensam om att ha funderat över att jobba ideellt på fritiden för en organisation som Insolvens.se med de kunskaper jag har om obeståndsbranchen, och skulle kunna hjälpa en och annan gäldenär genom att informera med rätt fakta, men så länge som attityden är så fientlig och inobjektiv som t.ex. hos lokalföreningen Insolvens Stockholm, och att man där förespråkar ett anarkistiskt samhälle så tänker inte jag sätta min fot där, och det förvånar mig att Kronofogden år 2007 i alla fall, lämnade ett större bidrag till riksorganisationen. Jag antar att höjdarna på Kronofogdens huvudkontor inte har gått in på sajterna och kollat vad som står där, men det borde de så de själva ser vad pengarna går till om de nu fortsätter att skänka pengar till dem. Synd att de är sådär fientligt inställda till yrket i sig för vi är bra många f.d. kronkallar som numera inte är bundna av hinder genom vår anställning men som har kunskaperna kvar och som skulle kunna ge bra många en hjälpande hand genom att bara ge rätt fakta, för sånt är det på deras bloggar och forum rätt så tunt med är jag rädd.
Nu är ju inte det nåt nytt för mig att ge råd och hjälp för när jag jobbade på kronofogden så hjälpte jag bra många fler än jag stjälpte, men det fordrade ju att de ville bli hjälpta, och de som bad mig om relevant information fick det och jag har fått både blommor och tårtor av folk som jag bistått med fakta till och som i en del fall gjorde att de kunde klara sig helt ifrån vidare bekymmer. Nu åt jag aldrig upp dessa tårtor eller lät någon annan göra det heller för man vet ju aldrig. En gång hjälpte jag en toxiolog och han kom in och lämnade en vetelängd i receptionen och den hamnade direkt i soptunnan så fort han hade gått, för han kunde ju ha varit medlem i Insolvens Stockholm, vad vet jag??
Nåja, att jag sätter upp Fattiga Riddare som länk på min egna bloggsida är för att de börjar få ett gott anseende hos oss som jobbar på “andra sidan”, då de lägger upp mycket relevant fakta på startsidan. Att jag sätter upp Insolvens Stockholm som länk är väl lite mer komplicerat, men det är väl som någon sa en gång i världen: “Jag delar inte er åsikt, men jag skulle kunna ge mitt liv för att ni ska få uttrycka den”.
I TV4 Nyheterna rapporteras det i dessa dagar om att kronofogden har utmätt en fastighet i Höör i Skåne för en skuld som är 9 500 kronor och att detta sker tack vare de ökade befogenheterna som kronofogden har fått då myndigheten numera kan mäta ut fastigheter oftare. Nu är det här med ökade befogenheter en sanning med modifikation men det får vi ta någon annan gång.
Nyhetsreportaget har haft stor genomslagskraft och kritiken mot kronofogden är mycket stor då många tycker att skulden är liten i sammanhanget, och bl.a. så har en skuld- och budgetrådgivare i Göteborg uttalat sig som anser att det är bedrövligt att pressa fram en husförsäljning i detta fall, och att skulden borde få bli betald på frivillig väg istället. På TV4:s nätupplaga kan man se att ovanligt många har kommenterat reportaget och känslorna är på sina håll högsvallande. Gäldenären som än så länge är ägare av den utmätta fastigheten har naturligtvis fått anhängare som anser att samhället är cyniskt, hjärtlöst och oansvarigt som slänger ut en medborgare på gatan. Det finns också några som å andra sidan anser att gäldenären som husägare själv borde förstå att han får rätta mun efter matsäcken. Sedan finns det bland kommentarerna den normala proportionen av rättshaverister, rasister och andra dårar som här ser sin chans att predika ut sitt budskap och några av dem är på sitt sätt underhållande. Bl.a. en som upplyser sina läsare om att varje avhysning som kronofogden genomför kostar 150 000 kr att utföra. Det måste vara en mycket långsökt nationalekonomisk analys som står bakom den kalkylen.
Att som det sägs i reportaget att kronofogden är för heta på gröten med att sälja och inte har tålamod att invänta bättre tider vad gäller marknaden för fastigheter var ett nytt argument i debatten som jag höjde på ögonbrynen åt, för hur skulle det se ut om kronofogden satt med alla tillgångar de utmäter dagligen och väntade med verkställigheten eller försäljningen innan man var nöjd med den utvecklingen och vem skulle avgöra att marknaden just nu är bättre än vad den snart kan förmodas bli nån gång, och hur länge ska borgenären behöva vänta på sina rättmätiga pengar för han eller hon kanske också har det knapert?
Vad tycker då jag om detta ärende i övrigt som ändå hade som jobb att både utmäta fastigheter och att vräka folk i sju år? I reportaget så framgår det att gäldenären har en budfirma som inte verkar gå så bra och tydligen så gick den dåligt redan innan den här finansiella krisen startade då han haft betalningsproblem i två år enligt vad som sades. Det framgår också att det funnits en avbetalningsplan men som inte har skötts av gäldenären. Då fastigheten verkar ha ett övervärde så tycker jag att kronofogdens utmätningsbeslut är helt korrekt då det enligt samma reportage ska vara hans enda tillgång och skulden blir ju helt enkelt inte betald genom gäldenärens egen försorg trots att han har haft möjligheter till det. Att skulden är förhållandevis liten befriar honom inte från hans skyldighet att göra rätt för sig. Sen vet jag inte om 9 500 kr är en så pass liten skuld. Det finns folk som har det i månadslön.
Jag lider däremot verkligen för gäldenärens barn som enligt reportaget ska bo hos honom och som ska behöva vara med om något sånt här och man får hoppas att de kan bo hos sin mor eller någon annan vuxen istället då fadern inte verkar vara nån vidare ekonomiskt sinnad typ som sitter på en tillgång men som inte använder den till att reglera sin skuld som ju faktiskt är hanterbar för honom än så länge. De som i tv4.se ondgör sig över att Sverige är ett sjukt land som låter nåt sånt här ske, kan väl administrera en insamling för gäldenärens skulder då, för några släktingar som vill att familjen ska få bo kvar i huset och hjälper gäldenären med den här lilla skulden verkar ju inte finnas.
Nu är han ju en egen företagare också och det gör mig rätt så orolig för jag tror att han är försatt i konkurs med höga skulder inom ett år om ingen lyckas övertyga honom om att avveckla firman innan dess.
Häromdagen kontaktade en bekant från förr i tiden mig som känner till mitt öde vad gäller arbetsplatser och bad om information om betalningsanmärkningar gällande hans son. Min bekant har en son på strax under 20 år och sonen hade som så många unga män tyvärr har en benägenhet till, varit i slagsmål ute på stan och hade klappat till sin antagonist så illa att blodvite uppstått, blivit polisanmäld för detta och så småningom blivit dömd i tingsrätten till böter och skadestånd. Böterna hade blivit betalda i all sin ordning för där fick man tydliga instruktioner om hur man skulle betala.
Värre var det med skadeståndet om 39 000 kronor som min gamle bekant ville hjälpa sin slagkämpe till son med då han själv inte hade någon ekonomi att tala om, utan studerade fortfarande och den ömme fadern ville inte att sonen skulle få livslånga finansiella problem efter sitt misstag genom att få betalningsanmärkningar och annat elände. Dessvärre vad det precis vad som hände för hemma sitter far och son och rullar tummarna och inväntar någon form av instruktion om hur skadeståndet ska betalas, t.ex. genom ett inbetalningskort eller motsvarande, men ingenting händer. Men så plötsligt en dag så kommer det ett kuvert med kronofogdens logotype på och i brevet så framgår det att sonen nu är restförd och anmodas att inom tre veckor betala tingsrättens fastställda skadestånd + en grundavgift om 600 kronor till kronofogdens konto. Fadern ringer kronofogden och frågar om hur man ska undvika “pricken” och det åsyftas alltså på den beryktade betalningsanmärkningen. Till sin stora fasa och efterföljande raseri så får fadern beskedet om att betalningsanmärkningen redan är ett faktum och om någon får för sig att göra en kreditprövning på sonen så kommer denna uppgift om att han finns registrerad hos kronofogden för ett brottmål att basuneras ut till alla och envar som behagar fråga om saken. Av den anledningen så kontaktar då fadern mig och frågar om det verkligen får gå till på detta viset när han och sonen gjort allt i sin makt för att rätta till sonens tills vidare största misstag i livet. Svaret är att detta händer dagligen men det hade inte gjort det om domstolsverket och advokatsamfundet gjorde några mycket enkla förbättringar i sina rutiner.
Vad som hade hänt var alltså att sonens rättsliga motpart som varit målsägande och vunnit målet också hade suttit hemma och rullat tummarna och väntat på att få sitt rättmätiga skadestånd betalt men inget hände. Han tar därför för givet att hans motpart nonchalerar sitt ansvar om betalning av skadestånd och kontaktar åklagaren från brottsmålsförhandlingen som förklarar att det är kronofogden han ska vända sig till om förövaren inte är intresserad av att betala sitt tilldömda skadestånd. Sagt och gjort, genom att fylla i en enkel ansökan om verkställighet så fick målsäganden, han som fått på truten alltså, kronofogden att göra sin uppgift i samhället genom att börja driva in detta skadestånd och i samma stund som målet registreras hos kronofogden så blir den uppgiften offentlig för alla och envar, och några av dem som dagligen hämtar uppgifter från kronofogdens register är de ca 25 kreditupplysningsföretag i landet som har som affärsidé att efter betalning upplysa frågeställare om man finns i kronofogdens register.
De två som hade kunnat förhindra denna onödiga restföring är dels rättens ordförande under domstolsförhandlingen, domaren alltså, och sonens offentliga försvarare, försvarsadvokaten. Under en konkursförhandling så informeras det något alldeles förskräckligt vad svarande och sökanden har för ansvar gentemot varandra och mot domstolen och när svaranden kan räkna med att vara delgiven och när och hur han ska undvika än det ena och än det andra och att han bör ha kontinuerlig kontakt med sin borgenär under en eventuell uppskovstid osv. Under brottmål som detta så får de som tilldöms skadestånd tydligen inte mycket motsvarande information alls om vad de har för förpliktelser utanför rättssalen som har med målet att göra. Det är så enkelt för en domare i brottmål att i förbigående nämna att skadestånd är något mellan målsägande och gärningsmannen, och att det är de två som ska komma överens om när och hur skadeståndet skall betalas. Advokaten tycker jag gott kunde förklara för sin klient att målsägande har vid lagakraftvunnen dom all rätt att begära hela skadeståndet betalt till sista kronan på stubben, och att det är han som gärningsman som ska ta reda på vilket bankkonto han ska sätta in pengarna om han nu har möjlighet att betala allt på en gång och därmed lämna kronofogden ute ur denna händelse. Då det inte är så kul för någon av parterna att kontakta varandra efter att den ene har misshandlat den andre, så borde ju advokaten kunna se det som sin uppgift att föreslå att han ska vara budbärare och i sin klients ställe kontakta målsägande med frågan om vilket bankkonto han behagar få sitt skadestånd inbetalt på. Men det är tydligen mycket ovanligt att så sker vilket jag tycker är anmärkningsvärt. Dessvärre så är det inte ovanligt att brottmålsadvokater av någon anledning anser att det är kronofogden som är klantskallar och låter sånt här ske, och det är ju rätt så trist att de inte har bättre koll på hur samhället fungerar. Jag vet inte hur många gånger under åren som jag jobbade på kronofogden som jag hade en sarkastisk advokat i telefon som frågade mig om jag tyckte det var rimligt att hans klient skulle få ett ytterligare straff utöver det som domstolen hade dömt honom till. Att det var till dem själva de skulle ställa frågan lyckades jag aldrig att få dem att förstå, tyvärr.
Skadeståndsmål är något av de mer vanligare målen som kronofogden har att driva in, och det händer faktiskt att förövarna vill och kan betala det de dömts att betala, men de vet helt enkelt inte hur man gör och när kronofogden får frågan så är det ju redan för sent för när de kommer in i bilden så är betalningsanmärkningen redan ett faktum och att inte advokatsamfundet under alla år har tagit upp detta problem på sina seanser tycker jag också är bekymmersamt. Sonen har gjort något han inte skulle ha gjort och ska nu som straff återgälda till sitt offer, men hur, det får han ta reda på själv.
Men hur gick det med betalningsanmärkningen? Den försvann och sonen har därmed klarat sig från att i åratal vara föremål för sina framtida avtalsparters misstanke med blotta förskräckelsen och hur det kunde gå till ska jag berätta vid senare inlägg om betalningsanmärkningar.
Jag har nu i snart 9 år jobbat med att driva in pengar. I sju år var det på kronofogden och det var till allehanda fordringsägare som var dem jag utförde mina tjänster för. Nu sedan två år tillbaka är det bara statens fordringar som jag sörjer för, och man kan väl säga att jag representerar skattebetalarna när jag försöker få tillbaka så mycket som möjligt av det som fattas dem. Hur mycket jag har drivit in rent beloppmässigt under åren är svårt att beräkna för det går att räkna på flera sätt. Om jag bara ska ta hänsyn till då jag använt mig av tvångsåtgärder som utmätning så blir det ju ett visst belopp som cheferna gillar att titta på för då får de en referens. Men om man räknar alla de gånger då jag tjatat till mig pengarna och då gäldenärerna betalat in frivilligt bara för att slippa höra mitt röst, ja då blir det ju ett annat belopp och det torde vara några hundra miljoner kronor.
Tack och lov så är det mycket sällan som det varit i rena kontanter som jag tagit betalt, men det var nog mycket mera vanligt förr i tiden. Man fick på kronofogden kvittoblock att ha i sin förrättningsportfölj men jag gjorde inte av med ens ett enda kvittoblock under mina år där. Förrättade man i en butik så gick man väl ibland helt sonika fram till kassaapparaten och öppnade den, och fanns det pengar där så gav man vanligtvis butiksinnehavaren möjligheten att betala frivilligt och få kvitto på det för att slippa få en betalningsanmärkning om att det förekommit utmätning hos honom. Framgår det att han frivilligt betalat av sina skulder så ser det ju mycket bättre ut, och det var en och annan gång som de nappade på det förslaget. Gjorde de inte det så tog jag pengarna i alla fall men skrev ett utmätningsbevis till dem istället som de ju behövde om de behagade överklaga mitt beslut om utmätning.
Några av de få gångerna då jag tagit emot kontanter som betalning har varit vid de förrättningar jag utfört vid partihallar som dem som finns i Årsta strax utanför Stockholm. Då kunde det vara förhållandevist stora summor det handlade om och det kunde hända att man fick mellan 50 000-100 000 kr i handen för det förekom tydligen en omfattande kontanthantering där då. När man får kontanter så ska ett kvitto skrivas men först så måste pengarna man fått räknas så att det stämmer när det ska redovisas med pengarna i fråga. Att räkna så stora belopp i små valörer som kanske 20-lappar kunde vara lite stressigt då man inte var en önskvärd gäst och det stod många runt omkring en och blängde surt, och att stå i ett grönsaksmagasin och räkna pengar utan avlastingsytor, ja då framstod man nog som lite fumlig ibland. Vid ett tillfälle erbjöd man mig faktiskt kaffe som jag artigt tackade nej till, bara för att senare upptäcka att jag tappat räkningen vid 48 320 och fick börja om. Att ta emot kontanter var något man så småningom undvek då kronofogden ju är en rättsvårdande myndighet och då vill de ju gärna veta var pengarna kommer ifrån så att man inte gynnar svart omsättning och intäkter. När det var så höga belopp som nämns ovan då anmälde man förvisso saken till finansinspektionen som fick utreda var pengarna kommit ifrån.
På kronofogden kan de ta emot kontanter fortfarande men tyvärr så har man tagit bort den möjligheten på skatteverket och det är bara via banker och liknande som det kan tas emot betalningar. Det blir lite krångligt när man möter gäldenärer i tingsrätten inför konkursförhandling för har de med sig kontanter och förväntar sig att vi ska ta emot dem där så blir det ett blank nej vilket många tycker är konstigt, men det är inte så kul att knalla bort till sitt kontor med tiotusentals eller kanske t.o.m. hundratals tusen i sin portfölj och på skatteverket har vi ingen möjlighet att administrera kontanter utan får gå till en bank, och det lämnar vi ju helst över till gäldenärerna själva. Vid dessa tillfällen försöker vi övertyga tingsrätten att sätta saken på beslut, alltså att de meddelar beslutet ett visst klockslag en viss dag och gäldenären har den tiden på sig att själv springa till en bank och sätta in medlen på statens konto. Meddelar vi inte tingsrätten före det där klockslaget att vi erhållit betalning, ja då klubbas det konkurs. Kommer sen pengarna in efter konkursbeslutet får gäldenären söka prövningstillstånd hos hovrätten för att överklaga beslutet och det kan ta månader, och under den tiden tar en konkursförvaltare över rådigheten över gäldenärens ekonomi och kan under den tiden hitta andra fordringar eller kanske t.o.m tecken på att mjölet i påsen inte är något vidare rent och gör han vad som förväntas av honom så brottsanmäler han saken till ekobrottsmyndigheten.
Ja, tänk vad saker och ting kan utvecklas till.
God fortsättning
Önskar
Skattmasen.
En mycket stor del av arbetet på en kronofogdemyndighet går ut på att delge folk. Delgivning är domstolars, myndigheters och andras tillvägagångssätt för att i författningsreglerade former lämna underrättelser, kallelser, domar, beslut etc. till berörda fysiska och juridiska personer. Idag när jag måste delge någon en konkursansökan till exempel, så kan jag inte göra det själv längre och det är väl en av de förhållanden jag saknar mest från tiden på kronofogden, och det var att man då var en s.k. stämningsman och kunde precis som en polis räcka över ett dokument till någon och då var han eller hon delgiven även om det inte blev någon underskrift. Idag måste jag anlita en stämningsman och då är det polisen jag använder mig av men jag saknar att inte bara helt spontant hämta ut en tjänstebil, gå förbi en kollega och be honom eller henne att hänga med ut och så åkte man och fick fart på processen och slapp vänta i flera veckor på grund av polisens förfarande.
En gång i tiden när jag arbetade på kronofogden var jag tillfälligt utlånad till ett distrikt som hade hand om några öar i Stockholms Skärgård och en av öarna som har ett antal tusen invånare hade på min tid i alla fall väldigt mycket gäldenärer per capita och fråga mig inte varför, för tillgångar hade de i de flesta fall men det fanns väl nån form av kollektiv princip att inte betala framförallt skatt i den takt den förföll till betalning. Då nästan samtliga gäldenärer hade en fastighet på ön så var det den som oftast utmättes för skulderna men de gick aldrig så långt som till försäljning för då betalades allt strax innan auktionen skulle bli av, visserligen i vredesmod kryddat med svavelosande förbannelser men ändå, men så nåt år senare så var de ofta aktuella ännu en gång för obetalda skulder. Att delge dessa gäldenärer på ön dessa utmätningsbevis för fastigheter var rätt så tålamodsprövande kommer jag ihåg. På färjan över till ön kände besättningsmännen igen oss och våra bilar och ringde över till ön där djungeltelegrafen omgående satte igång vilket gjorde att vi aldrig träffade någon av de vi sökte för de höll sig alltid undan när vi svängde upp på grusplanen utanför deras hus. Jag kommer ihåg hur jag gick runt husen och tittade in i fönstren och såg att kaffebryggare, TV och andra apparater stod och var igång men husägaren hade sprungit till skogs och stod väl bakom en tall och väntade på att jag skulle åka därifrån. Vi brukade samla på oss en hög med delgivningar och sen delge dem med s.k. spikning, vilket innebär att man fäster handlingen i ett slutet kuvert på ytterdörren. Sen var det bara att åka tillbaka till kontoret och invänta förfallodatum för nästa steg i processen.
Inne i centrala Stockholm där jag mest har haft min arbetsplats är avhysning en vanlig arbetsuppgift. När man ska avhysa någon från hennes hem ska man minst en vecka innan se till att den som ska avhysas blir delgiven detta så att hon får en möjlighet att yttra sig. Den vanligaste formen av delgivning är även här spikning och om det är en lägenhet och ingen öppnar så går det bra att lägga ner handlingen i brevinkastet. En kvinnlig kollega till mig råkade lägga ner en sådan handling i fel brevinkast en gång, då hon strax efteråt kom på att det fanns två Johansson i trapphuset och hon hade just delgivit den av dem som det inte gällde. Hon löste problemet genom att gå till kiosken och köpa sig ett tuggummi med mycket socker i, letade rätt på en pinne och fäste det vältuggade gummit längst ut och förde ner pinnen genom brevinkastet och fiskade upp handlingen så att Johansson som bodde där slapp få sig en chock när han eller hon kom hem.
Själv har jag nog gått igenom de flesta klassiska delgivningssituationer. Jag har till exempel stått framför folksamlingar och vetat att min gäldenär är någon i denna folksamling men inte vetat vem, och som vet att jag letar efter honom och inte vill ge sig till känna. Att då ringa upp honom på hans mobil och sen gå fram till den som just svarat med sitt namn i mobilen brukade ofta lösa problemet, då man som stämningsman får lägga handlingen vid hans fötter och säga; “Du är nu delgiven. Hej på dig!”
Detta kan jag ibland sakna då det i extrema fall kan ta månader innan polisen hör av sig med nyheten att de lyckats delge nån av mina svaranden.
En av mina kollegor miste båda sina åldriga föräldrar för en tid sedan. När hon satt hos begravningsbyrån som hon även anlitade för att upprätta en dödsbouppteckning så fick hon ett råd som gjorde att hon höjde rejält på ögonbrynen. Man gav henne nämligen rådet att inte betala in reavinstskatten för dödsboets fastighet som hade tillhört hennes föräldrar och som nu skulle säljas med en mycket rejäl vinst, då fastigheten i fråga var en s.k. egnahemsvilla som byggdes på 60-talet för kanske 50 000 kr men som nu genererade ett marknadsvärde på ca 3,5 miljoner kr för det låg i ett numera attraktivt område i Stockholm. Syftet med att låta bli detta förklarades av begravningsbyrån med att skatteverket ändå inte kommer åt henne som privatperson för de obetalda skatteskulderna, utan det blir ju dödsboet som blir betalningsskyldigt, och när det är skiftat finns det ju sen inget kvar för skatteverket eller kronofogden att hämta. I teorin så hade ju den här pajsaren till begravingsentrepenör rätt, men i praktiken så hade han jättefel och vi blev bra förfärade åt hans kunders vägnar när vi fick höra detta. Efter att ha fått ta del av detta började jag fråga dödsbodelägarna i de dödsbon som jag själv utredde om varför de undanhållit skatteverket dessa pengar, och tyvärr så var det många som sa att de chansade med att inte betala in reavinsten från dödsboet just för att den de anlitade för att upprätta dödsbouppteckningen, vilket i många fall var just en begravningsbyrå, rådde dem till det.
När en person avlider i Sverige uppkommer ett dödsbo och blir en s.k. juridisk person i stället för en tidigare fysisk person. Det består av den avlidnes tillgångar som kan vara t.ex. en lagfart på en fastighet. Det finns olika delägare i ett dödsbo som benämns dödsbodelägare och de brukar vara barn till den avlidne och det är normalt att dödsboet förvaltas av dödsbodelägarna själva. Dödsboet upplöses genom att den avlidnes tillgångar delas mellan arvingarna i ett arvskifte och till eventuella testamentstagare, men detta arvskifte får inte ske förrän en bouppteckning har upprättats och den avlidnes alla kända skulder betalats eller medel till deras betalning avsatts. När dödsboet efter att det skiftats har obetalda skulder blir det självt som juridisk person betalningsskyldigt, och de enskilda dödsbodelägarna har inget personligt ansvar för dödsboets skulder. Ja, så långt hade ju begravningsbyrån rätt.
Skatten som i detta fall kallas reavinstskatt har varit på 20 % ett bra tag, men nu för taxeringsåret 2009 är det 22 % som gäller bl.a. för att kompensera för den slopade fastighetsskatten, som jag personligen gladde mig enormt av att den slopades. Jag har nämligen som f.d. kronkalle otrevliga minnen från när jag utmätt eternitvillor från äldre människor som inte hade råd med fastighetsskatten längre för att deras hus låg i områden som på sista tiden blivit så attraktiva att deras grannar sålt sina hus med höga förtjänster, och därmed dragit upp fastighetsskatten till jättehöga belopp som gjorde att de var tvungna att sälja sina hus och flytta därifrån de också trots att de egentligen ville bo kvar. Men det är en annan historia.
Tillbaka till dödsbon. När jag får dessa på mitt skrivbord så ringer jag alltid upp dödsbodelägarna först och ber dem ödmjukt att betala skatten i efterhand men det tillhör inte ovanligheterna att jag antingen får rådet att fara åt h-e med ett gapskratt, eller att jag får det förklarat för mig att en delägare tycker att en annan delägare ska betala alltihop för han var så dum under deras uppväxt, eller att en delägare vill betala en del av skatten men vill att jag ska ta den andra delen från någon annan dödsbodelägare av rättviseskäl. Nu är det ju inte upp till mig att avgöra hur dessa dödsbodelägare gemensamt ska göra upp om fördelningen så jag brukar insistera på att de ska ta sitt förnuft till fånga, i annat fall vidtar jag rättsliga åtgärder.
Det finns flera olika civilrättsliga metoder att få en fordran från ett skiftat dödsbo betald. De metoderna som vi som statens borgenärer använder oss av är antingen att begära att tingsrätten utser en boutredningman som är en gammal beprövad metod men ack så kostsam och långsam, eller att vi begär dödsboet i konkurs och via en konkursförvaltare för en återvinningsprocess av dödsboets fördelade tillgångar vilket är snabbare och billigare, eller som vårt huvudkontor nu senast kommit på; att vi stämmer dödsbodelägarna på samma sätt som vi stämmer företrädare för aktiebolag som dragit på sig stora skatteskulder i bolaget på grund av uppsåt eller grov oaktsamhet. Vi har inte prövat det sistnämnda än på dödsbon vad jag vet men med de övriga har vi goda resultat men det blir mycket tråkiga konsekvenser och slitsamma processer för dödsbodelägarna så det skulle vara högst önskvärt om dessa mindre seriösa begravningsbyråer gav blanka tusan i att råda sina kunder att inte göra rätt för sig.
En av mina arbetsuppgifter som jag mest kommit att handskats med under åren är konkurser, både när jag arbetade på kronofogden och nu när jag sitter på skatteverket och har rollen som statens borgenär, och de personer, juridiska som fysiska som har begärts i konkurs efter mitt initiativ har nu efter mina åtta år i branschen blivit en del. När staten bestämmer sig för att inge en konkursansökan mot någon så finns det ju ett syfte som man vill uppnå av något slag. Mest lyckat är det ju om en fordran kan komma att bli reglerad genom utdelning i konkursen men det är väldigt sällsynt och jag kan väl endast minnas ett tiotal sådana utredningar där ett sådant syfte uppnåddes av mig. Mest vanligt är det att man insett att man aldrig kommer att se röken av några pengar som kan reglera fordran till skattebetalarna men man vill inte att det ska förloras något mer så man går in med en konkursansökan för att stoppa fortsatt skuldsättning. Ett annat vanligt syfte för att staten ansöker någon i konkurs kan vara att försvåra misstänkt ekonomisk brottslighet. Vad som blir konsekvensen av att gå i konkurs är att personen som råkar ut för detta bl.a. förlorar rådigheten över sin ekonomi och förlorar även sin rätt att ingå avtal och att bedriva näringsverksamhet så länge som konkursen pågår. En konkursförvaltare, som för det mesta är en advokat, träder in som företrädare för konkursboet och konkursen kan pågå i allt från några månader till flera år, beroende på hur komplicerad den är. Det är tingsrätten som beslutar om någon skall försättas i konkurs och det föregås av en konkursförhandling som är som en normal tvistemålsförhandling där sökanden sitter på ena sidan och lägger fram sin sakframställan om att gäldenären ska anses vara på obestånd och därmed försättas i konkurs och svaranden på andra sidan som bestrider detta eller som kanske t.o.m. medger det sökanden lägger fram. Många kommer inte ens på sin egen konkursförhandling men om de blivit delgivna på rätt sätt så kan förhandlingen äga rum ändå och då ingen sitter och säger emot så har man ju som sökanden en lätt bana fram till målet och det klubbas konkurs i gäldenärens frånvaro.
När jag tycker att staten ska begära någon i konkurs så hör jag ju av mig till vederbörande och förklarar detta så att han eller hon får möjligheter till att förhindra att det sker genom att reglera skulden. Normalt så vill de ju inte alls vara med om detta men om de inte kan betala statens fordran så är det inte så mycket mer jag kan göra än att löpa banan ut. För att försöka få mig att inte skicka in denna ansökan till tingsrätten så kan det förekomma att de vädjar till mig att låta bli, hotar med att nånting otrevligt ska hända om så sker eller också så vill de inleda nån form av uppgörelse med mig som jag eller skattebetalarna enligt dem kan komma att tjäna på.
En gång så blev jag helt tagen på sängen såtillvida att jag blev uppringd av en person som bad mig att begära honom i konkurs. Denna ovanliga begäran kom sig av att han hade försörjt sig som s.k. “målvakt” i flera år och på detta sätt finansierat sitt missbruk men nu bestämt sig att försöka ta sig ut sitt drogberoende och även sin ekonomiska situation vilket han förstod skulle ta mycket lång tid, men han ville i alla fall börja nån gång men hans bekanta från förr brydde sig inte om att han inte ville vara med längre och fortsatte att låta honom vara företrädare för olika aktiebolag, bilar och en massa skumma föreningar och stiftelser. Jag hade några veckor innan han kontaktade mig faktiskt haft honom på skrivbordet men jag hade då bestämt mig för att inte gå vidare med konkursansökan av den anledningen att jag inte kunde se att något syfte skulle uppnås med en sådan. Hans skuld till staten var just då inte av någon större storlek och en konkurs skulle inte leda till att varken fordran reglerades eller att nya skulder skulle förhindras så jag lämnade detta därhän. Men nu så hörde han själv av sig men jag bad honom att försöka begära sig själv i konkurs istället men till min tillika stora förvåning hade han gjort det men tingsrätten hade inte tyckt att han hade kunnat visa att han var på obestånd och han var så mycket under isen att han helt enkelt inte orkade med att strida om det och att han över huvudtaget orkade att ta detta steg med att försöka bli drogfri var tack vare en synnerligen kompetent och driven övervakare som han hade haft turen att få sig tilldelad. Eftersom jag i grunden är en godhjärtad människa, trots mitt yrke, så hörsammade jag denna begäran för nu kom ju ett syfte fram i dager för dessa taskiga kompanjoner från förr kunde inte i hans namn ingå i några fler avtal eller transaktioner om konkursen blev ett faktum.
Så efter sedvanlig förhandling försattes han i konkurs och den varade så länge att han kunde stoppa flödet av skulder och härom dagen så träffade jag på honom av en slump ute på stan och kunde notera att han hade lyckats bli drogfri och han såg sig helt olik ut än som han var när jag träffade honom i kronofogdens lokaler för ca fem år sedan för då var han ordentligt sliten. Skulderna till staten hade blivit preskriberade och några nya hade han inte skaffat sig. Till enskilda borgenärer hade han fortfarande omfattande skulder och preskribitionsreglerna för dem är ju helt olika än vad de är för statliga skulder och tyvärr så kan en enskild borgenär mycket enkelt bryta preskriptionen och jaga honom hur länge som helst, men han tyckte ändå att han hade kommit långt, men tanke på hur djupt nere han ändå hade varit.
Ja, nu fick man vara med om nåt trevligt den dagen.
År 2008 verkställdes 3 004 avhysningar i landet och delar man det på antalet arbetsdagar under året som kronofogden arbetade så var det ju ca 10-11 stycken som vräktes om dagen förra året. Inget tyder på att siffrorna kommer att vara mindre för år 2009, tvärtom. De var lite mindre åren innan då jag jobbade med det där och vi märkte en ökning för varje år. Detta är alltså siffrorna som avser de vräkningar som verkligen ägt rum. Antalet ansökta ärenden där en sökanden hade ett ärende där han hade rätt att få sin ansökan om verkställighet utförd var i själva verket 9 458 st år 2008 och det är ju mer än det tredubbla. Att inte även de blev verkställda beror på olika orsaker: dels på att de som riskerade att bli vräkta ordnade upp sin situation och förhandlade med sin hyresvärd eller skaffade sig en annan bostad på annat sätt, genom att flytta till föräldrar, bekanta eller andra närstående. Det berodde också på att de sociala myndigheterna kunde samarbeta med den som riskerade att bli avhyst och kunde hjälpa denne med någon alternativ, t.ex. ett s.k. “ungarlshotell”, härbärge eller annan kortsiktig lösning. Om de gick med på att bli hjälpta alltså för en del svaranden kastade ut personalen från socialen med huvudet före när de kom för att erbjuda dem hjälp, och eftersom socialen inte får tränga sig på med sina erbjudanden om det inte finns minderåriga barn i ärendet så var det bara för dem att vända på klacken och gå därifrån. Att inte fler blev verkställda beror också på att kronofogdens personal gjorde vad som stod i deras makt att informera de som skulle bli vräkta om ovanstående för många fattar inte förrän man står där och delger dem att “om en vecka kommer vi med flyttbil och flyttkarlar och avhyser dig härifrån vare sig du vill det eller inte”! Trots att ärendet har varit aktuellt för den som skulle bli avhyst i över ett halvt år så är det oftast då som de inser allvaret. I en del fall, men det är mycket sällsynt då lagen inte ger så mycket spelrum, så medger kronofogden anstånd mot hyresvärdens vilja och då kan det bli riktigt gapigt. De värsta sökanden enligt min uppfattning är de mindre privatägarna av hyresbostäder som det finns en del av i Stockholm. Jag har haft ärenden där den som ska bli avhyst har anlitat ett ombud som i ena telefonen skriker ut sin avsky över min arbetsuppgift som går ut på att vräka en person ur hans hem, och där hyresvärden själv eller med anlitat annat ombud som i den andra luren skriker ut sin avsky för att jag inte gör som han har begärt och har domstolsbeslut på, kastar ut vederbörande på gatan.
Hur många jag har vräkt under de sju år jag arbetade på kronofogden har jag inte koll på. Jag försökte göra en statistisk bedömning inför det här inlägget men den blir inte trovärdig då jag varit med som s.k. vittne så många gånger vilket är att vara “second in command” och stötta den kollega som har ansvaret för ärendet för ibland klarar man sig inte utan en kollega med koll då det är så mycket beslut som ska fattas på kort tid bland gråt, gap och skrik, och i vissa fall finns det en bindgalen hyresvärd eller kanske grannar att ta hand om som försöker att kränka den avhyste på olika sätt, men någonstans runt 100-150 gånger där jag med tvång berett mig tillträde i lägenheter och lokaler i just avhysningsärenden har det väl blivit, som ansvarigt eller som vittne, och så tre gånger det när det gäller sådana ärenden överhuvudtaget men att de återkallades ibland precis när man stod utanför dörren med flyttfirman bakom ryggen. Det kanske inte är så värst många men allt är ju relativt. Jag har kollegor som inte gör något annat än avhysningar sedan flera sekler tillbaka för de har byggt upp ett kontaktnät med socialhandläggare, flyttfimor m.m. och verkar ha kommit in i nån sorts andra andning och inte vill lära sig något av de andra uppgifter som man egentligen ska behärska på kronofogden. Själv avskydde jag dessa uppdrag och hade en klump i magen de sista åren när jag satt i bilen på väg mot denna arbetsuppgift. De första åren hade man ju fortfarande trycksvärtan från böckerna kvar på fingrarna från utbildningen och såg bara paragraferna i lagboken i allting men ju mer erfarenhet jag fick desto mer illa berörd blev jag av att vara en del av denna baksida av ett samhälle, och ju mer ledsen blev jag över att så många människor inte förstod bättre utan använde sina hyrespengar till spel, droger eller i en del fall till rena konsumtionsvaror. Tja, jag lyckades i alla fall att inte bli cynisk.
Av de jag vräkt under åren från lägenheter så var nästan alla, med något enstaka undantag missanpassade människor som antingen hade ett missbruk av något slag, var psykiskt sjuka, en del var diagnostiserade som sådana, andra blev det efter att jag slagit larm. En del var mycket gamla människor som inte hade några anhöriga som var kvar i livet, eller som brydde sig om dem. När de blev senildementa och inte förstod det här med att betala räkningarna längre utan bara lallade runt hemma i lägenheten kunde jag vara den första på många många år som överhuvudtaget besökte dem. Jag har kollegor som stått i trapphus ringande till barn till äldre människor och vädjat till dem att de ska ta hand om deras gamla mamma eller pappa, och efter att ha fått ett klick i örat kört dem långt efter arbetstid till olika psykinrättningar och försökt få dem inskrivna men fått nobben för att de inte är tillräckligt sjuka, och har fått köra dem till härbärgen istället. En och annan drämde igen dörren framför näsan på mig så hur många låssmeder jag sett ryggen på medan jag stått bakom beredd att rycka upp dörren har jag ingen koll på heller men de är ju också en hel del. En del ärenden fick jag ta poliser till hjälp och personal från socialtjänsten, när de tyckte att de hade anledning att ställa upp trots att de tidigare fått kalla handen från den avhyste, ibland samtidigt. En gång var vi väl nästan 20 st med flyttkarlar inkluderade i trapphuset när jag ringde på. Vid ett tillfälle hade jag piketpoliser i full stridsmundering som skötte det mesta och jag blev lite paff när de ställde sig framför mig och bad om order, för de hade läst på och fattade att det var jag som bestämde på platsen, men jag var ändå inte riktigt beredd på det. I några lägenheter fann jag ofta samlingar av allt möjligt då många psykiskt sjuka har en samlingsmani av någon anledning. Jag har fått stå i dagar och sett flyttkarlar bära ut tonvis med gatstenar, tidningar, PET-flaskor och allt annat möjligt och omöjligt från lägenheter. Jag har tvingats gå omkring i lägenheter som varit sådana sanitära vansinnigheter att jag bett hustrun komma till jobbet med nya kläder för jag inte har stått ut med att sitta på pendeltåget i dem jag jobbat i under dagen.
Nu är det ett tag sedan men jag har flera gånger när jag gått igenom “suckarnas gång” mellan T-centralen och Centralstationen i Stockholm sett ett flertal av de jag vräkt under åren när de sitter och tigger pengar och spelar banjo eller motsvarande. Vad beror då detta ökande på år efter år? Vet ej. Jag vet att regering och riksdag under 90-talet stängde ner många av de mental- och psykinrättningar som Beckomberga och Långbro sjukhus. De ville att dessa patienter skulle släppas ut i samhället och lära sig att ta hans om sig själva och lära sig att sköta ett eget litet bo. I många fall gick det inte alls så bra och jag och mina kollegor fick vänligt men bestämt leda ut dem från deras f.d. bostäder som de nästan förstört på olika sätt, eller skrämt vettet ur deras grannar. Sen har de fått en ny lägenhet och får uppleva denna åtgärd igen och igen och igen.
