kronofogden 16
skriven av: skattmasen kl:21:50, 2010
Maria Larsson vill enligt TV4 nyheterna tillsätta en nationell hemlöshetssamordnare som ska stödja kommunerna att utveckla metoder att hjälpa hemlösa. Hon vill också avsätta 50 miljoner kronor i stimulansmedel för att flera kommuner ska använda sig av “Bostad först”-metoden. Den går ut på att hemlösa, som oftast har missbruksproblem, först ska erbjudas en bostad på normala villkor, med förstahandskontrakt, och sedan parallellt ges hjälp med att lösa andra problem.
Det är ju en behjärtansvärd tanke och ingen med hjärtat på rätta stället kan väl egentligen säga emot och säga att motsatsen är helt i sin ordning. Jag har själv lagt min röst på just KD de senaste två valen och det av den anledningen för att jag har tyckt att det är det enda parti som sätter barnen först i den snårskog som samhället utgör och det är just barnen som får ta den största smällen då de måste förlita sig på vuxna som inte tar sitt ansvar alla gånger.
Tyvärr så är det mer komplicerat än så. Många vräkningar sker p.g.a. att hyran är obetald så delar av dessa 50 miljoner kronor kanske ska gå till att reglera dessa hyror, men jag hoppas att Maria Larsson har en mer intellektuell tanke bakom förslaget. Av de vräkningar där barn omfattas så är den bristande ekonomin oftast det minsta bekymret enligt min personliga erfarenhet efter att i flera år haft vräkningar som arbetsuppgift. Barn i dessa familjer som är på väg hem efter deras dag i skolan är ofta på väg till ett helvete och det är det som Maria Larsson borde sätta fokus på när hon föreslår en skärpning av socialtjänstlagen, snarare än att hon skulle nöja sig med att hemmet finns där.
Av de barnvräkningar som jag varit inblandad i eller hört talas om så har vräkningen oftast lett till något bättre för barnen för det var då som deras situation uppmärksammades av myndigheterna och deras intressen kunde tillvaratas av samhället då det uppdgatats att föräldrarna eller målsmännen prioriterat något annat än hyran. T.ex. alkohol, droger, spelande, konsumtionsvaror eller annat.
Nu kan jag ju berätta att när kronofogden ska vräka ett hushåll där barn finns så kräver man att socialtjänsten ska närvara. De ombesörjer att barnen tas om hand om man bedömer att barnen far illa tillsammans med föräldrarna eller att familjen får ett alternativt boende. Man slänger alltså inte ut något litet barn i pyamas på gatan utan man hittar ett alternativt boende, eller helt enkelt betalar hyran med skattemedel, men det kan man ju inte göra i all evighet medan föräldrarna underhåller sig med annat.
Att se barn i händerna på ansvarslösa vuxna var det som var svårast att stå ut med under min tid på kronofogden. Att vräkningar med barn inblandade sker är i stor utsträckning p.g.a. av dessa föräldrar, inte för att samhället i sig har brister.
31 January , 2010 klockan 10:54
Hej Skattmasen!
Så bra att du är tillbaka, det är ju någon vecka sedan du skrev senast.
Tack för ett bra blogginlägg. Naturligtvis kastar Kronofogden inte ut ett barn till vräkta föräldrar i pyjamas på gatan. Naturligtvis är det också så att barnen många gånger är hjälpta av att socialtjänsten medverkar vid vräkning av en barnfamilj. Ibland kan jag också tycka att de sociala myndigheterna gör för litet - jag har själv en gammal skolkamrat med (troligen) lindrigt begåvningshandikapp, som fick vanvårda sin dotter i flera år innan hon fick byta hem. Inte för att ingen larmat, utan för att socialen inte tagit anmälningarna på allvar. Flickans rättigheter hamnade där i bakvattnet till socialtjänstens vilja att sköta sitt arbete, det kommer jag aldrig att ta tillbaka på. De kan helt klart göra mer för utsatta barn, och jag hoppas de blir bättre på det. Vad som händer oss vuxna är mindre viktigt än vad som händer våra barn.
Det jag vänder mig emot, är tongångarna när Maria Larsson så förbehållslöst kläcker ur sig “stoppa barnvräkningarna”. Det fattas en dimension där! Hon ser bara till vräkningarna som enskild företeelse, och det skrämmer livet ur mig när hon, som igår kväll, står i tv-nyheternas inslag och käckt pratar “nollvision i barnvräkningsfrågan”. Vad menar hon med det? Ska barnfattigdomen kriminaliseras, ska det bli olagligt att vräka barnfamiljer, eller ska alla som inte kan betala hyran fråntas vårdnaden om sina barn, så att barnen inte KAN bli vräkta över huvud taget? Det finns folk som tycker just det, att den som är fattig inte ska få ha barn, eller skaffa barn. Jämför med 30-talets Nürnberglagar, till att börja med. Hur tänker man kring detta idag? Gå in på vilket socialt forum som helst, flashback är ett bra exempel, och skriv ett inlägg i stil med “Öööh, va ska blattarna i Rosengård få skaffa sex-sju ongar för, å leva på socialbidrag hela tiden mens en annan ska betala å betala”. Med det budskapet får du gott om vänner, företrädesvis från de politiska utmarkerna. Sådana tider har vi just nu, de extrema åsikterna är på gränsen till rumsrena och vad Maria Larsson gör när hon går ut med så breda uttalanden, är inget annat än att ragga röster ute bland väljare som annars skulle valt SD. Hon borde ha bättre omdöme än så, tycker jag.
Tillslut vill jag ge dig en extra poäng för att du skrev ut det som alla med faktisk erfarenhet av fattígdom vet ända in i ryggmärgen:
“Av de vräkningar där barn omfattas så är den bristande ekonomin oftast det minsta bekymret …. Barn i dessa familjer som är på väg hem efter deras dag i skolan är ofta på väg till ett helvete och det är det som Maria Larsson borde sätta fokus på när hon föreslår en skärpning av socialtjänstlagen, snarare än att hon skulle nöja sig med att hemmet finns där.”
Tack för det, du har med dessa ord visat att du har ett rent och ärligt hjärta. Som kronofogde har du sett det värsta av social misär, säkert mer än vilken socialarbetare som helst och garanterat mer än Maria Larsson sett, och jag tar ditt ord som ett expertutlåtande. Även om vräkningar i första hand ses som ett ekonomiskt problem, är det värsta i ett barns liv inte alltid bristen på pengar, och brist på pengar är inte ensamt en riktigt grund för att omhänderta barn.
Nu gäller det bara att en kommande skärpning av lagstiftningen också anpassas efter detta faktum.
Med utmärkt högaktning,
Mannan
31 January , 2010 klockan 11:25
Hej Mannan!
Tack för de vänliga orden.
Jag reagerade precis som du på Maria Larssons utspel och tyckte att hon gjorde det lite för enkelt för sig.
//S
2 February , 2010 klockan 19:18
Vilken hyresvärd tar hänsyn till barnen? En hyresvärd är väl bara intresserad att få in sina pengar. Det finns inte en enda hyresvärd som skulle resonera att; nu bjuder jag på hyran tills ni kommer ifatt. Utan det är hot direkt om att ni ligger illa till. Så att KD skulle ta större hänsyn är ett hån mot alla. Varför har man då inte allaredan lagt ner mer åtgärder? När vi vräktes första gången, så var det med alliansens goda minne. Där fanns ingen hjälp att få. Försök att förstå i ett ekonomiskt perspektiv. Det finns aldrig någon som helst empati för någon som vräks. Dom får skylla sig själva! Så var det för oss, och så kommer det alltid att vara. Tro mig!!
2 February , 2010 klockan 22:38
Familjefar, jag fick tänka en stund innan jag fick klart för mig hur jag ska skriva det här… men på ett sätt kan du gå rak i ryggen. Om socialen gjort bedömningen att du och din familj inte skulle få någon hjälp, så var det kanske för att de såg att du är stark, kapabel och en bra förälder som skulle klara ut problemen själv. De ingriper bara när man bokstavligen skriver på näsan på dem att barn far illa, om ens då… Sen har du till 100% rätt angående hyresvärdarna, de skiter i allt utom att få sina pengar.
Jag har också blivit vräkt. Två gånger. En gång till och jag är rädd för att de skulle ifrågasätta mig som vårdnadshavare.
Kram! på dig för att du säger vad du tycker. Det behövs! För det är aldrig nån som vill säga att man blivit vräkt själv.
3 February , 2010 klockan 13:10
Det är nu några år sedan, men minnena sitter kvar. Hur soc.assistenterna försökte hitta något så dom kunde ta vårt minsta barn ifrån oss. Han var då 13år. En väldigt känslig ålder. Hela tiden visade han att han ville vara hos oss. Mamma,pappa och hans äldre syskon. Dom försökte hitta missbruk hos oss, men hittade inget. Varken alkohol eller diverse spelmissbruk. Problemet var att vi inte var rika. Vi var/är låginkomstagare, vi har kroniska sjukdomar i familjen. Vi blev i samma stund vi lämnade vår lägenhet efter 20år, samhällets bottensortering av människor. Skammen, isoleringen, allt som bryter ner en familj råkade vi utför. Skulle vi skylla oss själva? Kanske, kanske inte. Men det var ingen som såg mer än vi hur hemskt det var. Vi gömde oss helt enkelt. Vi fick besked om att leta olika härbärgen, som var dubbelt så mycket som den hyra vi inte klarade av. Men detta lyssnade ingen på. Vår yngsta grabb fick veta av den värsta mobbning som kunde tänkas. Ingen ville vara tillsammans med honom. Han/vi baktalades. Fattiglappar, hemlösa,m.m. Men han visade istället en annan sida. Han blev bästa elev i hela skolan. Alla kategorier. Vi var stolta!! Men ingen såg honom när han grät sig till sömns på kvällarna. Vi låg på madrasser, och en kväll frågade han; Pappa, varför tycker ingen om oss? Varför vill ingen hjälpa oss? Vad säger man? Inget, man gråter själv också. Han har fortsatt med sina betyg, och är idag väldigt duktig i gymnasiet. Om 1år är han student som kock/servitör. Det finns massor mer att skriva, men jag tar paus nu. Jag glömde visst; jag och min fru är fortfarande gifta. Barnen är hos oss. Vi hyr ett underbart hus, med en trädgård som vi och våra hundar älskar. Men vi lever fortfarande en osäker tillvaro. Min fru är utförsäkrad, 223:-/dag. Jag blev arbetslös efter 30år på samma företag, Men på något sätt tror jag att vi klarar oss. Utan Socialen.
3 February , 2010 klockan 14:46
Du ska strunta i vad andra tycker om dig. Upprättelse får man aldrig, men du och din familj verkar på alla sätt ha upprättat er själva. Det ni har åstadkommit är helt fantastiskt, och det värmer att läsa om hur din son har tagit revansch på hela omgivningen. Du måtte vara väldigt stolt över honom nu! Och jag är glad att du och hustrun har klarat av att hålla ihop, bara det är en bedrift när alldeles för många familjer slås sönder på grund av dålig ekonomi. Man orkar inte när det blir konflikt över pengar hela tiden, och så tappar barnen tryggheten av att ha både mamma och pappa nära. Så jag tycker det verkar som ni har lyckats väldigt bra. Socialen borde vara tacksam för det ni har åstadkommit på egen hand. Om fler kunde klara det, skulle samhället se annorlunda ut.
4 February , 2010 klockan 13:19
Jag kan även skriva om den förnedrande och den överlägsna attityden från soc. Det var som att nu tar vi över, vill ni något så får ni fan be om det vackert. Det var så hemskt att till slut orkade inte min fru gå dit. Det blev jag som fick ta det. Jag har inte svårt för folk, men denna dam hade verkligen vetskapen om hennes makt. Jag kunde aldrig tro att man var tvungen att sälja allt som var av värde, innan man kunde få hjälp. Då kunde jag ju sålt det på Blocket,m.m. När jag skriver allt, så menar jag allt som hade ett värde. Vem säljer/köper en mikrougn
som var 16år gammal? Men jag var ju tvungen att hålla med för vi var desperata. Och detta märkte ju givetvis soc.damen. Så tog hon i med slutklämmen; Har ni djur? Ja, vi har små taxar som är som familjemedlemmar. Dom har varit med oss under resan, och dom säljer vi inte, blev mitt svar. Hennes svar blev; Sälja, i detta fall talar vi inte om att sälja. Ska vi hjälpa er så ska djuren väck! Avlivas? frågade jag. När jag förstod att hon menade allvar tog jag mod till mig och gick därifrån. Det var med tunga steg, för jag förstod att dom enda som kunde hjälpa oss var vi själva. Min fru och barn sa bara; Sicken käring! Aldrig att vi avlivar våra fyrfota vänner. Och så blev det. Vi fick brev på brev om mötestider, men vi struntade i dom. Vi tog mod till oss och började titta efter alternativ. Hur och var kan vi bo? Med detta vill jag säga att det var ingen hjälp utan ren förnedring. En ren förnedring som tog musten ur en totalt. Och som var kommunalt sponsrad! Hon gick efter kommunens direktiv för att hon skulle kunna ge oss hjälp. Är det verkligen en kommuns policy att ta ifrån människor allt dom har, innan man kan börja diskuter vilken hjälp man behöver, och kan få. Men nu var det krig, det var vi mot dom. Och vi skulle vinna! Det var bara så. Nästa avsnitt blir om hyresvärdar. Religösa, men som tillbad guden Mammon. Pengaguden!!
4 February , 2010 klockan 13:56
Om jag var som du skulle jag anmäla detta till Länsrätten, samt underrätta Socialstyrelsen. Jag tror nämligen inte att socialtjänsten har rätt att agera på det viset. Jag tycker det doftar tjänstefel lång väg när det gäller dina hundar, vad har hon för rätt att neka dig hjälp med pengar till mat och bostad, för barnens skull om inte annat, bara för att du äger ett par små sällskapshundar? På Fattiga Riddares forum hade vi en het diskussion just om sällskapsdjur under 2009, och då sade till och med Kronofogdemyndigheten att man inte mäter ut sällskapsdjur. Hade väl varit en annan fråga om du ägt en kennel med rashundar, värda 25 000 kronor styck, men ett par gamla taxar?? Vansinnigt! Visst, de kostar mat precis som min katt gör, men inte sätter man sig med så stora kostnader för djuren att det tar maten ur munnen på barnen. Då ger man mat till barn och hund/katt, och så går man hungrig själv, men det vet du ju redan. Hoppas du orkar anmäla.
4 February , 2010 klockan 15:21
Nja, detta är nu 5år sedan. Mycket vatten har runnit under våra broar. Varför jag skriver om detta är väl mest för att ge mig själv lite inre frid. När man frågar ungarna om vårt “gamla”liv, så säger dom dom inte minns. Eller så vill man glömma, man förtränger saker och ting. Vår gamla lägenhet gjordes sedermera om till bostadsrätt. Plötsligt så skulle den kosta 1 miljon kronor. Vi häpnade. Det var inte möjligt. Det finns saker som man kanske skulle ha gjort annorlunda, men det blev som det blev. Sen det allra viktigaste, som man inte alltid tänker på. Man tror att det bara är unga människor som drabbas av detta. Själv är jag 55+ och kanske själv också vill glömma. Men visst, det är svårt. Det är många gånger som jag suttit i trädgården, blundat och tror jag drömmer. Så här som vi bor nu är så långt ifrån det som vi upplevde. Grabben kan ta hem kompisar, som stortrivs hos oss. Vi är mycket måna om varandra. OK, vår äldsta son tycker att det är öken. Men innerst inne vet jag att han tycker om “vårt” hus. Men som sagt, man kan alltid rannsaka sig själv. Rätt, eller fel? Bara historien kan döma en. Våra såriga själar har läkts ganska bra. Nu väntar vi bara på en upprättelse ang min fru. Hon föll så illa strax efter detta hände. En försäkringsfråga där kommunen förmodligen kommer att stämmas. Det är väldigt mycket pengar det rör sig om. För oss i alla fall. Ps! Mannan, det låter nästan som om du är lika erfaren som jag/vi?
4 February , 2010 klockan 16:06
Jag börjar bli en ärrad kämpe, om jag säger så. Besök gärna Fattiga Riddares forum, http://www.fattiga-riddare.se där överskuldsatta pratar om livet och pengarna. Jag finns där men heter inte Mannan. Skattmasen är också aktiv där under annan signatur, tror/hoppas jag? Alla som vet något om skulder är välkomna!
(Jag skriver även en blogg på http://resurspank.blogspot.com)
4 February , 2010 klockan 16:13
Såg detta nu; I dagarna har vår folkhälsominister Maria Larsson (KD) uttalat sig om att hon vill att år 2012 så ska inga barn omfattas av vräkning längre, och enligt TV4 nyheterna tycker hon att det är oacceptabelt att det ska förekomma i vårt land och för att förhindra detta så vill hon att socialtjänstlagen ska skärpas.
Hon vet, alla vet att så här fungerar inte verkligheten. Maria Larsson och hennes KD-parti är lika ointresserad som andra parti. Alla, oavsett parti tycker så mycket om barnen och deras rätt i samhället. Men när barnen bor hos mor och far och som inte klarar hyran, är partitillhörigheten fullständigt ovidkommande. Jag blir fortfarande förb….ad när jag läser om detta. Om statistik, m.m. Ingen, ingen kommer någonsin att bry sig så länge det är guden Mammon som styr i riket Sverige!! Och Mammon går genom alla partier.
4 February , 2010 klockan 17:45
Jättebra, stort tack! Jag skriver gärna i din blogg om det är OK. Efter allt jag och min familj gått igenom vill jag många gånger vara anonym. Inte synas,m.m. Men den största tragedin var när vi miste vårt barn. Han blev bara 2 dagar, och hela min familj tog avstånd från oss. Jag tror att det var där någonstans allt började. Det är nu 19år sedan. Men sen dess har vi alltid fått klara sig själva. Där människor kan gå till syskon, släkt och få hjälp eller stöd, där var det stängda dörrar för oss. Den hjälpen vi hade behövt var småpengar mot vad vissa syskon handlade dagen efter. En båt för ca 100000:-! Lätt som en plätt. Förlåt, men när jag blir upp i varv får jag svårt att sluta. Så nu slutar jag och pausar.
4 February , 2010 klockan 18:35
You´re welcome!