Kronofogden 15
skriven av: skattmasen kl:17:42, 2010
Förr när jag hade barn i dagisåldern träffade jag på en annan pappa borta vid gungorna som försörjde sig som polis. Han var ingen vanlig konstapel utan ingick i den s.k. insatsstyrkan som bl.a. har som arbetsuppgift att utföra ingripanden mot ytterst farliga personer. Han hade en utbildning motsvarande en elitsoldat och att hålla räkningen på de gånger han hade hoppat in genom fönstren i lägenheter efter att ha slängt in chockgranater eller tårgas, beredd på eldstrid från automatkarbiner hade han sedan länge upphört att belasta minnet med. Han berättade att innan varje inbrytning så hade han studerat en ritning om hur lägenheten eller kanske hela fastigheten hade för planlösning. Han hade också via värmekamera fått veta hur många som befann sig den lokal han skulle bereda sig tillträde i.
När han efter att ha frågat mig vad jag förväntades göra för att erhålla en lönespecifikation så förklarade jag som det var att jag då arbetade på kronofogdemyndigheten och att mina arbetsuppgifter, för att uttrycka det mycket kortfattat, bestod i att ta folks tillgångar mot deras vilja, vräka dem från deras hem samt begära dem i konkurs. Min nye bekant höjde intresserat på ena ögonbrynet och började fråga ut mig om hur jag och mina kollegor hanterade “buset” som rent logiskt borde tillhöra en del av vårt klientel och hur vi hanterade vår säkerhet när vi utförde våra förrättningar i folks bostäder och verksamhetslokaler då detta “bus” enligt min nye bekants tankelek nog hade samma bristande intresse av att ha kronkallar springande hemma som elitpoliser. Kronofogden har ju inte bara “vanligt” folk på sina skrivbord som inte kan betala räkningar i tid, utan även större delen av polisens klientel och en del kan ju vara riktiga flåbusar. Efter att ha berättat om våra standardrutiner vad gäller den personliga säkerheten så hade även det andra ögonbrynet åkt upp på honom och han stod häpen när jag berättade att vi förvisso alltid var minst två stycken, men att min utrustning bestod i en mobiltelefon med GPS och direktlarm till SOS, men sen inte mer än en förrättningsporfölj och min välsmorda käft.
Många gånger när kronofogdens personal ringer på någons dörr så vet de nästan ingenting om den person som de söker, då jobbet många gånger handlar om masshantering och man kan inte göra en omfattande registerslagning på varje gäldenär men man gör det naturligtvis om det uppkommer indikationer på att allt inte står rätt till. Sannolikheten att viktiga upplysningar går en förbi och att de ringer på hemma hos en psykopat utan att vara beredd på det finns alltså och det har hänt flera av dem jag känner. För några år sedan skulle två kvinnliga kollegor avhysa en f.d. läkare som under 80-talet offentligt uttalat sig så hatiskt om Olof Palme att han förekom i mordutredningen de första åren. Detta visste ju inte kollegorna något om och går dit som om det varit vilken avhysning som helst, det sker ju som sagt tre gånger om dagen i Sverige. Det hela slutade med att kollegorna blev beskjutna med skjutvapen och får springa för sina liv därifrån och en polis skottskadades när de strax efteråt kom till platsen.
Jag klarade mig hyfsat bra från incidenter då jag var rätt så bra på att snacka mig ur många knepiga situationer, men jag förberedde mig rätt så bra också. Skulle jag hem till någon som hade skulder som härrörde från brott, som t.ex. höga skadestånd, rättshjälpskostnader, böter eller skulder till brottsofferfonden, så skickade jag ett email till säkerhetschefen som fick göra en riskanalys. I den analysen gick det att läsa vad polisen ansåg om gäldenären i fråga och vilka domar han eller hon hade på sig. Var gäldenären medlem i någon mc-organisation eller dömd för flera våldsbrott, eller uppvisat en konstigt beteende på något sätt så vidtog jag åtgärder såsom att begära polisbiträde eller tog på mig en skyddsväst. Jag ringde också upp gäldenärerna inför varje besök och hade under telefonsamtalet min radar på högspänning efter onormalt beteende och kunde då avgöra vilka säkerhetsåtgärder jag skulle vidta.
Den där västen ville jag att min arbetsgivare skulle tillhandahålla åt mig men jag hade oturen att ha en chef som tyckte att jag valt fel jobb om jag var rädd för att sköta en kronoinspektörs arbetsuppgifter, som hon uttryckte sig och tyvärr så delade fackförbundet ST hennes åsikt och fnissade bakom min rygg när jag höll på och argumenterade om att vi borde ha tillgång till västar om vi ville. På andra kontor gick cheferna på min linje men det kunde ju vara rätt så stora kulturskillnader på olika kontor som sagt. Det var en av anledningarna till att jag begärde utträde ur ST och för pengarna jag sparade köpte jag mig en egen skyddsväst som jag fortfarande har i mitt skåp på mitt nuvarande jobb. Där resonerar man tack och lov inte som den där undermåliga chefen utan tillhandahåller västar till dem som tycker sig behöva en sån för att kunna sköta sitt jobb, för myndighetsutövning handlar ju mycket om att gå emot någons vilja. På kronofogden på min tid så ertappade jag en del kollegor med att lägga ner utredningen i alltför tidiga skeden just för att de tyckte att gäldenären var mer otäck än normalt. Så dessa fordringsägare fick ju inte sina intressen tillgodosedda bara för att kronkallen var en fegis, men med en sån chef som vi hade då och med fackliga ombudsmän som satt i hennes knä och skapade en subkultur om att man inte var bra på sitt jobb om man råkade ut för incidenter så blir det väl lätt så.
Allt detta berättade jag för min nyfunne vän vid gungorna och han hade nog nåt att berätta på fikat nästa gång han kom till sitt jobb.
31 January , 2010 klockan 11:31
Våldet mot tjänstemän är ett riktigt allvarligt demokratiproblem. Det handlar inte bara om KFM, utan idag även om tjänstemän på t.ex. Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Hur ska myndigheterna kunna sköta sina uppdrag om de anställda inte har möjlighet att överleva sina arbetsdagar?
Mitt eget sista besök på KFM gjordes i ett litet förhörsrum med väggfast bord mellan mig och den person jag skulle träffa. Rummet var rensat på allt som kunde användas som tillhygge, och jag utgår ifrån att där fanns både larmknapp och kamera. Dock ingen metalldetektor, men det lär komma såsmåningom - och det är befogat. Vårt öppna samhälle är på väg mot en kollaps, och jag gissar att inom tio år är det inte bara åklagare som får skyddad adress utan även anställda inom KFM, FK, AF, Kriminalvården, et cetera. Grunden till problemet är troligen den maktlöshet man som individ kan känna när livet rasar samman, och då är det de anställda vid myndigheterna som får ta smällen i statens ställe. Vad blir konsekvensen på sikt?
31 January , 2010 klockan 11:59
Hej igen.
Ja, de där små rummen tyckte man ju inte om då det var jättesvårt i den miljön att vinna gäldenärens förtroende och därmed kunna ha en konstruktiv dialog om hans eller hennes skulder. Tidigare så tog man upp gäldenärerna på rummen men när alltfler åkte på stryk där uppe så fick man tyvärr bygga de där båsen nere vid receptionen.
//S