Kronofogden 12
skriven av: skattmasen kl:0:00, 2009
Värre var det med skadeståndet om 39 000 kronor som min gamle bekant ville hjälpa sin slagkämpe till son med då han själv inte hade någon ekonomi att tala om, utan studerade fortfarande och den ömme fadern ville inte att sonen skulle få livslånga finansiella problem efter sitt misstag genom att få betalningsanmärkningar och annat elände. Dessvärre vad det precis vad som hände för hemma sitter far och son och rullar tummarna och inväntar någon form av instruktion om hur skadeståndet ska betalas, t.ex. genom ett inbetalningskort eller motsvarande, men ingenting händer. Men så plötsligt en dag så kommer det ett kuvert med kronofogdens logotype på och i brevet så framgår det att sonen nu är restförd och anmodas att inom tre veckor betala tingsrättens fastställda skadestånd + en grundavgift om 600 kronor till kronofogdens konto. Fadern ringer kronofogden och frågar om hur man ska undvika “pricken” och det åsyftas alltså på den beryktade betalningsanmärkningen. Till sin stora fasa och efterföljande raseri så får fadern beskedet om att betalningsanmärkningen redan är ett faktum och om någon får för sig att göra en kreditprövning på sonen så kommer denna uppgift om att han finns registrerad hos kronofogden för ett brottmål att basuneras ut till alla och envar som behagar fråga om saken. Av den anledningen så kontaktar då fadern mig och frågar om det verkligen får gå till på detta viset när han och sonen gjort allt i sin makt för att rätta till sonens tills vidare största misstag i livet. Svaret är att detta händer dagligen men det hade inte gjort det om domstolsverket och advokatsamfundet gjorde några mycket enkla förbättringar i sina rutiner.
Vad som hade hänt var alltså att sonens rättsliga motpart som varit målsägande och vunnit målet också hade suttit hemma och rullat tummarna och väntat på att få sitt rättmätiga skadestånd betalt men inget hände. Han tar därför för givet att hans motpart nonchalerar sitt ansvar om betalning av skadestånd och kontaktar åklagaren från brottsmålsförhandlingen som förklarar att det är kronofogden han ska vända sig till om förövaren inte är intresserad av att betala sitt tilldömda skadestånd. Sagt och gjort, genom att fylla i en enkel ansökan om verkställighet så fick målsäganden, han som fått på truten alltså, kronofogden att göra sin uppgift i samhället genom att börja driva in detta skadestånd och i samma stund som målet registreras hos kronofogden så blir den uppgiften offentlig för alla och envar, och några av dem som dagligen hämtar uppgifter från kronofogdens register är de ca 25 kreditupplysningsföretag i landet som har som affärsidé att efter betalning upplysa frågeställare om man finns i kronofogdens register.
De två som hade kunnat förhindra denna onödiga restföring är dels rättens ordförande under domstolsförhandlingen, domaren alltså, och sonens offentliga försvarare, försvarsadvokaten. Under en konkursförhandling så informeras det något alldeles förskräckligt vad svarande och sökanden har för ansvar gentemot varandra och mot domstolen och när svaranden kan räkna med att vara delgiven och när och hur han ska undvika än det ena och än det andra och att han bör ha kontinuerlig kontakt med sin borgenär under en eventuell uppskovstid osv. Under brottmål som detta så får de som tilldöms skadestånd tydligen inte mycket motsvarande information alls om vad de har för förpliktelser utanför rättssalen som har med målet att göra. Det är så enkelt för en domare i brottmål att i förbigående nämna att skadestånd är något mellan målsägande och gärningsmannen, och att det är de två som ska komma överens om när och hur skadeståndet skall betalas. Advokaten tycker jag gott kunde förklara för sin klient att målsägande har vid lagakraftvunnen dom all rätt att begära hela skadeståndet betalt till sista kronan på stubben, och att det är han som gärningsman som ska ta reda på vilket bankkonto han ska sätta in pengarna om han nu har möjlighet att betala allt på en gång och därmed lämna kronofogden ute ur denna händelse. Då det inte är så kul för någon av parterna att kontakta varandra efter att den ene har misshandlat den andre, så borde ju advokaten kunna se det som sin uppgift att föreslå att han ska vara budbärare och i sin klients ställe kontakta målsägande med frågan om vilket bankkonto han behagar få sitt skadestånd inbetalt på. Men det är tydligen mycket ovanligt att så sker vilket jag tycker är anmärkningsvärt. Dessvärre så är det inte ovanligt att brottmålsadvokater av någon anledning anser att det är kronofogden som är klantskallar och låter sånt här ske, och det är ju rätt så trist att de inte har bättre koll på hur samhället fungerar. Jag vet inte hur många gånger under åren som jag jobbade på kronofogden som jag hade en sarkastisk advokat i telefon som frågade mig om jag tyckte det var rimligt att hans klient skulle få ett ytterligare straff utöver det som domstolen hade dömt honom till. Att det var till dem själva de skulle ställa frågan lyckades jag aldrig att få dem att förstå, tyvärr.
Skadeståndsmål är något av de mer vanligare målen som kronofogden har att driva in, och det händer faktiskt att förövarna vill och kan betala det de dömts att betala, men de vet helt enkelt inte hur man gör och när kronofogden får frågan så är det ju redan för sent för när de kommer in i bilden så är betalningsanmärkningen redan ett faktum och att inte advokatsamfundet under alla år har tagit upp detta problem på sina seanser tycker jag också är bekymmersamt. Sonen har gjort något han inte skulle ha gjort och ska nu som straff återgälda till sitt offer, men hur, det får han ta reda på själv.
Men hur gick det med betalningsanmärkningen? Den försvann och sonen har därmed klarat sig från att i åratal vara föremål för sina framtida avtalsparters misstanke med blotta förskräckelsen och hur det kunde gå till ska jag berätta vid senare inlägg om betalningsanmärkningar.
