Jaha, så har jag trevat mig ut i bloggvärlden igen men det krävdes en ordentlig semester för att jag skulle få motivation till det. Våren 2010 visade sig bli en arbetsam historia vilket medförde att jag inte hade lust att tänka på nånting som kunde ge en tanke på mitt dagliga arbete så fort jag hade passerat skatteverkets otaliga dörrslussar för att bege mig hem om dagarna. Men nu när min sista semestervecka närmar sig så börjar jag få distans till vardagen och kan således blogga om jobbet. Men räkna inte med att jag har lust att sitta och puttra vid tangentbordet på fritiden runt april-maj 2011 igen för då har jag säkerligen bågnat av tyngden efter att ha utrett allt från olycksaliga men hyggliga näringsidkare till momsbedragare eller narcissistiska borderliners samt tvingats sitta i hopplösa samtal med brännvinsadvokater och andra klassens redovisningskonsulter som lever rövare i min telefonlur, e-postinkorg samt ordinär brevlåda. Så risken finns väl att jag gör som i år, helt enkelt försummar bloggen för att jag behöver distans. Ni var några som läste bloggen och så länge jag har någon glöd och nåt att skriva om så kan det bli nåt för det var rätt så stimulerande att upptäcka att man hade en publik. Här nedan kan det kanske finnas nåt av intresse. Vi får se.
Skatteverket tog ju över borgenärsuppgifterna från kronofogden 2008 om att företräda staten som fordringsägare för statliga skulder och nu har vi väl planat ut någorlunda och hittat rätt bland alla doktriner och styrningar. Även om de inte skiljer sig så mycket från hur det var på kronofogdens tid. Ta det här med ekonomiskt brottslighet t.ex. Vi använder oss av konkursinstitutet idag också för att försvåra sådant men kan till skillnad från tidigare kombinera detta med andra borgenärsåtgärder som t.ex. att återkalla F-skattsedeln för företag som inte följer spelreglerna. Då vi numera sitter under samma tak som skatterevisorer kan vi också kombinera skattesakfrågorna som uppkommer vid t.ex. revisioner med våra borgenärsintressen som fordringsägare och kan således på ett helt annat plan arbeta sida vid sida med skatteverkets ekorevisorer än vad vi hade möjlighet till på kronofogdens tid.
Det här med konkursinstitutet verkar vara något som alla aktörer inom exekutiv- och obeståndsrätt inte helt har fått klart för sig hur det fungerar. Det finns åtskilliga som har som försörjning att företräda folk och företag mot oss på skatteverket i alla fall i Stockholm, som har fått för sig att det finns en praxis i när det är tillåtet och inte för staten att använda sig av detta instrument i den civilrättsliga världen. Man tror t.ex. att skatteverket skulle vara förhindrade på något sätt att begära en fysisk person i konkurs om vederbörande inte är näringsidkare. För att klarlägga den saken så kan jag meddela att staten har precis som vilken annan fordringsägare som helst som har en fordran på någon, möjlighet att ansöka om att hon ska försättas i konkurs. Om så ska ske eller inte är det en domstol som ska avgöra men rätten att ansöka har vi likväl. Sen har vi då naturligtvis olika syften som vi vill uppnå med en konkursansökan och den kan vara allt från att vilja förhindra att nya skulder uppstår, få fram en utredning om dolda tillgångar eller helt enkelt att få en oseriös figur bort från en specifik marknad en tid.
Man undrar var den motsatta inställningen kommer ifrån för det torde inte vara några större problem för alla och envar som är något sånär juridiskt orienterade att ta reda på vad som gäller. Men den juridiska världen innehåller ju precis som alla andra branscher avarter som kanske borde syssla med annat, och som kanske tycker att det är själva spelet som är det relevanta än den juridiska substansen i sakfrågorna. Det är ju svårare för en konsument som anlitar en jurist att klaga på produkten som levereras. Tänk bara på hur det är när man vill klaga på en hantverkares jobb. Hur tror ni då att man ska kunna säga åt en jurist att det här jobbet du gjorde var inte alls bra? Man borde ju tycka att man som klient är något sånär skyddad från de alltför tvivelaktigt kvalitativa bedrifterna om man går till en medlem i advokatsamfundet men så är dessvärre inte alls fallet alla gånger. Flera gånger i månaden händer det dessvärre att vi på skatteverket inser att ombudet i fråga som är medlem i advokatsamfundet och därmed har rätten att kalla sig advokat, inte har en aning om vad han eller hon talar om och som gör sig själv till åtlöje vid kontakt med oss. Tyvärr så finns det en tradition på skatteverket att man inte gör något åt saken utan knyter näven i fickan och låter den oseriösa yrkesmannen/kvinnan sitta och prata sina dumheter medan man medlidsamt sneglar på den oförstående klienten som är ens motpart men som inte fattar ett dugg att denne betalar dyra juristkostnader för någon som inte är värt annat än sin vikt i kattskit.
Jag satt i lunchrummet en dag för något år sedan och föreslog till mina kollegor att vi skulle argumentera lite mer progressivt mot de värsta stolpskotten som t.ex. den där vedervärdige juristen som jag skrev ett inlägg om i skatteverket 4, och att vi inför hans klienter där han sitter och pratar rena smörjan inför sin klient för att det ska se ut som om han gör nåt för att ge valuta för pengarna, helt ärligt säga nåt i stil med: “Nu har ju du företrätt i den här frågan i flera år så du borde ju veta att det faktiskt är fullt möjligt för oss att göra det och det så jag föreslår att du genast upphör med att slösa på din klients sista pengar genom att sitta här och vara oskicklig”. Mina kollegor ville inte alls vara med på noterna utan tyckte att man då var nere på samma nivå som den oseriöse juristen och skulle verka som ovärdig att företräda staten. Nu vet ju jag att innerst inne så håller de med mig men de vill inte förekomma på sina chefers arbetsbord i några negativa sammanhang utan vill ju framstå som lugna och vederhäftiga skattehandläggare och skattejurister och jag klandrar dem inte. Men lite trött på dem blir jag allt när de kommer tillbaka från besök eller domstolsförhandlingar och blivit vittne till att någon oseriös aktör i den juridiska världen burit sig illa åt och kommit undan med det därför att kollegan hållit käften som sig bör.
Jag tar mig i alla fall rätten att rakt, ärligt och offensivt säga vad jag tycker när jag anser att värdigheten har kommit på efterkälken. När advokater missköter sig så blir jag spyfärdig för deras titel är för många en kvalitetstämpel och en garanti att bli korrekt och vederhäftigt företrädd men somliga är inte bättre än forna tiders hästhandlare. Men på vilket sätt kan en sådan bete sig då? Tja, jag har några på min “10 i topp lista” som jag undrar hur de lyckades lura till sig medlemskap i den där orden som än så länge heter advokatsamfundet och en av de minst värdiga att få vara med i den kamratföreningen är enligt min personliga åsikt en 60-årig advokat som lystrar till förnamnet Carl som fått ha titeln sedan början av 80-talet och som är en av två delägare i advokatbyrån med två anställda advokater och som har hans efternamn i firmanamnet.
Hösten 2009 så hade jag det tvivelaktiga nöjet att få höra hur han i telefon inte bara blottade sina utvecklingsmöjligheter inom obestånds- och konkursrätt då han hävdade att som jag skriver i början av detta inlägg, finns en praxis som förhindrar att staten inger konkursansökan mot fysiska personer som inte är näringsidkare. Han blottade också sin mindre seriösa sida då han efter min fråga om han skulle företräda sin klient vid kommande förhandling i konkursdomstolen nekade till detta och klart och koncist förklarade att hans uppdrag endast var att “sätta dig mig” och att “jaga mig” då jag enligt honom inte följde den praxis som fanns. Jag påpekade ju direkt att det där var ju inget vidare seriöst och uppmanade honom att återkomma med en fullmakt om att han företrädde denne klient som allt handlade om, men han återkom aldrig. Många av mina kollegor som jag berättat detta för undrar om jag inte blev förbannad när detta lågvattensmärke till juristutövning framfördes men ärligt talat så blev jag faktiskt mer ledsen och nedstämd å hans klients vägnar, även om denne tillhör en organiserad brottsorganisation, då denne advokat sannolikt tog betalt för att ringa samtalet till mig. Nu blev det konkurs i alla fall för varken advokaten eller klienten dök upp på förhandlingen så där stod vi med säkerhetsfolk som vi fick kalla in för advokatens utspel ansågs ge indikationer på att ett hot förelåg då klienten som sagt var medlem i en ökänd brottsorganisation med hot och våld på dagordningen och vi visste inte om det här utspelet skulle ses som ett budskap som advokaten medverkade i som en nyttig idiot, eller kanske var fullt på det klara med vad det innebar. För mig är det osannolikt att han inte fattade vad han gjorde, och det var att försöka skrämma mig till att inte inge konkursansökan.
Så bra jobbat, Carl! De resurserna som vi fick lägga på de där säkerhetsåtgärderna överstiger nog skulden men du skrattar nog hela vägen till banken ändå för du var ju klientens brottsmålsadvokat i ett brottmål och fick ju betalt via rättshjälp, av skattemedel alltså. Men kom ihåg en sak; nästa gång en person kommer in till din lilla advokatbyrå och vill att du ska företräda honom eller henne i ett mål där skatteverket är motpart, ta reda på om jag är inblandad i ärendet först och ring i så fall mina chefer och vädja till dem att jag inte ska handlägga saken, för jag kommer i annat fall omedelbart att se till att ett ärende registreras i diarréet om att avvisning av ombud har skett enligt 9 § förvaltningslagen där det framgår att “visar ett ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han olämplig på något annat sätt, får myndigheten avvisa honom som ombud eller biträde i ärendet”.
Det var såna som du som lagstiftaren hade i åtanke när lagrummet upprättades.
För oss som arbetar på skatteverket i storstäderna är förhandlingar i domstolar inget större problem i arbetsvardagen. I Stockholm t.ex. finns det ett otal domstolar där skattmasar får infinna sig i flera gånger i veckan. Nu 5 st tingsrätter, en länsrätt men som nu har bytt namn till förvaltningsrätt, en hovrätt och så de högsta domstolarna Regeringsrätten och Högsta Domstolen men dessa får besök av oss i högst sällsynta fall. Alla domstolar finns i närheten av kommunala färdmedel och det är oftast inga problem att efter domstolsförhandlingen kunna åka in till kontoret igen och försöka få högen på skrivbordet att minska något.
För mina kollegor ute landet kan det vara annorlunda. En processförare på skatteverket som arbetar i en region som inte omfattar någon av våra tre storstäder kan ha restider på upp till 10 timmar i veckan och då är det till alla tingsrätter och förvaltningsrätter i hans eller hennes region. En arbetssituation som är rätt så tålamodsprövande och inte så värst resurssparande heller. En stor förbättring de senaste åren är att det nu har blivit möjligt att närvara vid en domstolsförhandling via videokonferens. Man sitter alltså i “direktsändning” och allt man säger och gör hörs och syns från en TV-apparat som har rullats in i rättssalen. Mina kollegor behöver alltså inte sätta sig på tåget, bussen eller i tjänstebilen utan kan ta på sig kostymen eller dräkten på toa eller i ett omklädningsrum och gå in i ett för ändamålet avsett rum i kontorsbyggnaden, koppla upp sig och sen köra på precis som om de var där fysiskt, och sen någon timme senare när förhandlingen är avslutad kan de sätta på sig sina jeans och T-shirt med tryck som talar om att de besökt en viss rockkonsert ett visst år eller med deras favoritidrottslags logotype på eller liknande och sätta sig vid sina skrivbord och göra lite nytta igen istället för att sitta och skumpa på ett tåg eller på en buss i flera timmar. Bra va!?
Möjligheten till detta är att det nyligen har införts en generell bestämmelse om ljud- och bildöverföring - videokonferens i rättegångsbalken (5 kap. 10 §). Huvudregeln är fortfarande att den som ska delta i ett sammanträde ska infinna sig i rättssalen eller där sammanträdet annars hålls. Användning av videokonferens ska ses som ett komplement till reglerna om personlig inställelse i rättssalen och det går till och med att närvara via telefon men det är vad jag har förstått inte lika vanligt. Det är domstolen som avgör när det är lämpligt att använda sig av telefon- eller videoutrustning och det skiljer sig rejält i de olika domstolarna och styrs nästan helt på vilket uppfattning och nycker personalen i domstolarna har. En chefsrådman som basar för en tingsrätt i en mindre stad i Mellansverige nekar t.ex. kategoriskt till alla förfrågningar om att få använda sig av video och då det inte är någon fråga som kan överklagas eller påverkas på annat sätt utan att målet man väckt talan om kan riskeras att läggas ner, så är det bara för kollegorna som har den där lilla staden i sin region att pallra sig iväg och infinna sig fysiskt, och hoppas på att den där chefsrådmannen går i pension snart och byts ut mot en som inte räds förändringar till en mer modernare rättegång. I en annan region som också har en bunt med mindre städer med dess tingsrätter är det så vanligt med video att det finns processförare som inte har satt sin fot i en domstol på nästan 1 ½ år, men som har medverkat i domstolsförhandlingar flera gånger i veckan under den tiden.
Vad som är bra har jag ju redan insinuerat men vad är det som är mindre bra med detta? Tja, för våra motparter som kanske aldrig har klivit över tröskeln i en domstol förut kan det kanske diskuteras om det är en “fair trail” att de inte ens får se sin baneman i ögonen utan han eller hon sitter utom räckhåll för den mentala påfrestningen som det ändå är när man ska stå för sin sak i en rättegång eller i ett liknande forum. Jag vet ju t.ex. att det är betydligt lättare att sitta och tala i en telefonlur och meddela någon att jag ämnar begära henne i personlig konkurs, vräka henne från hennes hem eller restföra henne för miljonbelopp än att sitta och se henne i ögonen och säga detsamma. Därför råder jag samtliga som processar mot skatteverket eller kronofogden att i en avgörande fråga be om att få träffa er handläggare vid ett personligt besök för det är betydligt svårare för en normalempatisk person att slå till och besluta om något som är till stor nackdel för en annan människa och sitta i ett litet besöksrum och se tårarna rinna nerför kinderna och lyssna på de dystra framtida konsekvenserna för henne och hennes familj, än att göra detsamma via telefon eller via TV-skärm. Den där chefsrådmannen kan ju för all del vara fullt införstådd med vilka resurser som sparas om skattmasar och annat myndighetsfolk kan närvara via video, men han kanske tycker att det inte är mer än rätt att om den som vi driver processer emot måste infinna sig så kan vi också gott masa oss dit och se vår motpart i ögonen och gå i svaromål för det vi påstår.
En kollega ute i landet råkade ut för en händelse som han nog inte kan skylla på videoutrustningen för utan får klandra sig själv. Han föll för frestelsen att slippa gå i sin kostym hela dagen och hade dessutom tagit med sig sin gamla blazer till jobbet tillsammans med en passande skjorta och slips som hängde i skåpet på hans rum men som han tog på sig vid domstolsförhandlingar via video, men skippade byxorna för de syns ju ändå inte när han sitter där bakom ett skrivbord och tittar in i kameran som en nyhetsuppläsare. Detta var på sommaren när det var varmt och han hade shorts på sig, ett par avklippta jeans för övrigt så han såg väl inte ut som en proper statstjänsteman på underkroppen precis, men på överkroppen såg han hur prydlig ut som helst. Nu bar det sig ju inte bättre än att efter en bit in i förhandlingen som för övrigt var i en länsrätt som det hette då, med en domare, en notarie och fem nämndemän, men så också den skatteskyldige och hans advokat, så upptäcker han att han saknar ett viktigt papper som han behöver och som ligger kvar på hans skrivbord. Nu finns det ju normalt inga hinder från att begära en kortare paus för att åtgärda sådana mindre problem, men hur skulle han resa sig och gå ut utan att de som sitter i rättssalen skulle bli medvetna om hans, ska vi säga opassande outfit? Hade han varit lite mer tekniskt upplyst så hade han helt enkelt kunnat blända ner bilden tillfälligt genom att via en fjärrkontroll stänga av kameran, men han valde istället att låta bilden vara kvar och att utföra en akrobatisk bragd genom att gå med böjda ben men med rak rygg utmed bordet så att underkroppen förblev osynlig under bordskanten tills han kom fram till dörren som ska ha varit utanför kamerans synfält. Vad han inte tänkte på var att genom ett fönster ut mot korridoren så kunde de som arbetade i byggnaden och som hade ärenden förbi rummet han satt i, notera inte bara hans udda klädsel utan också hans oortodoxa gångstil, och just denna dag så får hans myndighet besök av en delegation från huvudkontoret som blir vittne till detta, för att vara på en myndighet ovanlig syn, cirkusnummer och som han tvingas hälsa på utanför rummet när han springer för att hämta sitt papper. Om de som satt i rättssalen märkte något förtäljer inte historien men jag hade nog undrat om han verkligen satt ner eller om han stod bakom ett upphöjt bord.
När jag var i Australien för en massa år sedan så noterade jag i och för sig att det på Sydneys gator och särskilt i deras finanskvarter var kutym att gå i kostym och slips men i ett par snygga shorts istället för kostymbyxor, med tillhörande mörka strumpor och loafers för varmt var det ju vilket föranledde denna klädsel. Jag tyckte att det såg rent löjeväckande ut men där hade kollegans utstyrsel kanske inte höjt alltför många ögonbryn, men däremot hans säregna gångstil.
På orten där jag bor har jag de senaste 1.5 åren engagerat mig i något som heter Nattvandring.nu. Det är en rikstäckande stiftelse som har som mål att minska risken för våld, skadegörelse och missbruk av alkohol och narkotika bland unga. Stiftelsen har bildats av energibolaget E.ON och försäkringsbolaget Skandia. I stiftelsens styrelse sitter namnkunniga personer som f.d. höjdhopperskan Kajsa Bergqvist, f.d. proffsboxaren Paolo Roberto, Polisförbundets ordförande Jan Karlsén samt en drös med höga chefer inom näringslivet.
Rent praktiskt så innebär det att jag ungefär två helgdagar i månaden, och på de flesta storhelger som valborg, midsommar, skolavslutningar och lucia, helt ideellt tar på mig en orange jacka med stiftelsens namn på ryggen och tillsammans med andra vuxna går omkring på orten där jag bor och nattvandrar. Vad är en nattvandrare som tillhör Nattvandring.nu? De är vare sig poliser, väktare eller sociala myndigheter, utan helt enkelt bara vuxna som vågar vara vuxna och som bryr sig om och vill bidra till en tryggare tillvaro för barn och ungdomar. Som nattvandrare är man ute bland ungdomarna för att skapa förtroende och trygghet, och för att hjälpa till om det behövs. Det kan handla om att låna ut mobilen, medla, plåstra om eller bara lyssna. En av mina dystrare erfarenheter är från förra försommaren då vi påträffade en pojke i 15-årsåldern i en buske på natten när det var drygt 10 plusgrader, stupfull och nedkyld. Vi hjälpte honom hem till hans ensamstående mamma som var en parant madam i min ålder som verkade mer irriterad av att ha blivit väckt mitt i natten än att hennes barn kom hem i det där skicket. Det kanske hade sina förklaringar till varför grabben krökade till så hårt.
Dock så är det mest roliga och muntra erfarenheter och framförallt så har det lett till att jag idag är bekant med de flesta ungdomar mellan 14 och 17 år i min förort utanför Stockholm. Det finns en större ungdomsgård som vi brukar besöka där det även finns replokaler för lokala källarband och första gången jag kom dig häpnades jag av att den musikaliska utvecklingen verkar ha tvärstannat sedan min tid för många av kidsen idag verkar uppskatta band som Iron Maiden, Judas Priest, Dio och Metallica som var några av mina husgudar då det begav sig.
Men vad har då detta med kronofogden att göra? Jo, när jag är ute och nattvandrar kommer jag ju i kontakt med mycket klotter och skadegörelse och jag gör mitt bästa med att förmedla kunskaper om vad som kan bli konsekvenserna av att åka fast för detta. Om man är en klottrande eller skadeglad ungdom och åker fast för att ha klottrat på en vägg eller sparkat sönder ett elskåp så är det visserligen en god chans att man uppnår en betydande status i sin bekanskapskrets några år framöver, men risken för att ägaren av busskuren, elskåpet eller vad det nu är stämmer en på kostnaderna som det kostar för att återställa det hela är också rätt så stor och det kan förfölja dessa grabbar, för det är nästan uteslutande grabbar, så länge de lever och göra dem till evighetsgäldenärer.
När jag jobbade på kronofogden var det inte alls ovanligt att jag fick en så ung människa som en 14-åring på mitt skrivbord och att skulden härrörde från skadegörelse. Om föräldrarna inte var intresserade av att hjälpa sitt barn från denna skuld, så kunde vi inte göra så mycket annat än att avsluta utredningen med hänvisning till att han var så ung och inte hade några tillgångar än. Men fordringsägarna bidar ofta sin tid och väntar tålmodigt i flera år på att barnet ska växa upp och bli en myndig person med jobb och ekonomi och som kan betala skulden ifråga, och återkommer med ansökan om verkställighet långt senare. Ibland så hittade man i och för sig ett sparkonto eller en fond på en bank som en farmor eller mormor hade öppnat upp åt barnet ifråga för framtida lägenhetsköp eller körkort och som då utmättes på momangen så klart. Då kunde det bli ett förfärligt oväsen från föräldrarna som tyckte att det vi gjorde var avskyvärt som går in på barnets bankkonto och tar tillgångarna för skulden ifråga. Vid frågan om varför de inte hade hjälpt barnet ifråga med de ekonomiska förplikterna så fick man mest en skopa med förbannelser och i en del fall så hade föräldrarna det rätt så bra ställt, men det var inte ovanligt att föräldrarna också hade principer som kunde vara lite olika, men det som förenade dem i dessa olika principer var att de inte tyckte att barnet skulle behöva betala för skadegörelsen. Inte allt för sällan så var föräldrarnas kunskaper om hur samhället fungerar lika undermåliga som hos barnet. Och då är ju oddsen för att barnet ska fatta poängen inte så där jättegod, kanske.
Dessa snedsteg som grabbar och en del tjejer gör i tonåren när testosteronet och andra hormoner sprutar ur öronen på dem kan förfölja dem livet ut om fordringsägarna ser till att bryta preskriptionen vilket är en enkel sak med den nuvarande lagstiftningen. Om jag berättar detta för ca 20 stycken tonåringar en lördagskväll så kanske en av dem snappar upp det jag säger och tänker efter nästa gång han får för sig att krossa ett skyltfönster, och därmed räddar sig från ett liv i flykt från en fordringsägare som mycket länge kommer att ta allt överskott av det han tjänar för att täcka upp kapital och ränta, och som gör att de inte kan se sig om i världen i någon större utsträckning, skaffa sig ett kreditkort eller i värsta fall inte få det jobb som de vill ha..
Då har jag i alla fall lyckats rädda någon.
I inlägget “Skatteverket 9″ berättar jag om domen i Göta hovrätt som föranledde en mindre kris i de juridiska kretsarna i landet, då hovrätten ansåg att det förelåg otillåten dubbelbestraffning då en person var dömd för skattebrott i tingsrätten, men hade tidigare blivit ålagd skattetillägg. Krisen bestod i att landets högsta förvaltningsdomstol, Regeringsrätten hade dömt i ett mer eller mindre samma slags mål men helt annorlunda än i hovrätten då man i Regeringsrätten ansåg att det inte alls förelåg dubbelbestraffning och att man visst kan dömas för skattebrott och bli ålagd skattetillägg för samma förseelse.
Domen i Göta hovrätt överklagades till Högsta Domstolen (HD) som nu i mars 2010 ändrade hovrättens dom och som delar Regeringsrättens uppfattning i frågan och när domen meddelades så hördes det en lättnadens suck både här och där kan man säga, för skulle HD ha dömt åt det helt andra hållet än Regeringsrätten så hade det blivit ett juridiskt vakuum och ett omöjligt rättsläge vad gäller skattemål för det minsta man kan begära är väl ändå att landets högsta rättsväsen är överens.
Nu är väl inte krisen över direkt och det intressanta i det den här historien är att den har delat upp landets högre jurister i två delar och flera framstående juridikdoktorer, professorer, skattejurister och advokater tar sig för pannan och anser att HD har missuppfattat frågan totalt eller vet precis hur fel allting är och bara har försökt köpa sig tid och låta Europadomstolen avgöra det hela då Europakonventionen säger att ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilken han redan blivit frikänd eller dömd i enlighet med lagen eller rättegångsordningen i denna stat. Nu tycker man att vi i Sverige har hamnat i ett nytt rättsläge och att Europadomstolen kommer att rätta till detta missförhållande och att Sverige som stat kommer att bli skadeståndsskyldig. Vakuumet har alltså bara flyttats fram i tiden, tycker man.
På den andra sidan som också innehåller väldigt prominenta personer i juristvärlden vill man påpeka att skattetillägg är ett myndighetsbeslut och inte en domstolsdom och att skatteverket påför skattetillägg på alla som gör fel vare sig det är fråga om brott, slarv eller okunskap. Att det skulle räcka för att slippa många år i fängelse för riktigt grova skattebrottslingar och att de skulle få möjligheten att köpa sig fria genom att glatt betala skattetillägg för att undvika att ställas till ansvar för grova skattebrott tycker man är stötande och mot de demokratiska rättsprinciperna så de applåderar ju naturligtvis domen från HD.
Ja, någon av domarna, antingen Regeringsrättens eller Högsta Domstolens kommer helt klart att överklagas till Europadomstolen så vi får väl se var det här slutar. Intressant är det i alla fall. På skatteverket kör vi på som vanligt och påför skattetillägg och skattebrottsanmäler tills någon, regeringen t.e.x. säger åt oss att bara göra det ena eller andra i fortsättningen.
I helgen gick jag in till en mindre spel & tobaksbutik i närheten av där jag bor, i hopp om att få bli den som kammade hem de 215 miljoner kronor genom Lotto som låg i potten. Jag när nämligen en dröm om att kunna få bo i en litet pluttigt radhus i Greenvich Village på nedre Manhattan i New York och förutsättningen för att den drömmen ska bli sann är nog att jag vinner något motsvarande för med en skattmaselön är det knappt att man kommer dit på semester en gång.
Då jag flera gånger under mina 9 år i obeståndsbranchen har suttit framför folk som spelat bort både hus och hem så har jag rätt så stor respekt för det här med spelmissbruk och nöjde mig med att lämna in några rader motsvarande några tior, så fick ödet ta hand om resten. Dock så hade jag gett bort alla mina kontanter till min avkomma strax innan som ville investera dem i en tuggummiautomat inne i affären så jag lämnade fram mitt Visakort som är kopplat till mitt lönekonto då jag hade noterat att det fanns en kortterminal på disken. Affärsinnehavaren meddelade då att han ämnade dra ytterligare tre kronor från mitt kort just av den anledningen till att jag använde mig av det på ett sånt ringa belopp som understeg 50 kronor.
Det här med att en butik får ta ut en extra avgift vid köp med kreditkort beror på vilket kort man använder sig av. Ett Visakort som jag har befriar mig från dessa tilläggsavgifter men tyvärr så är inte handlarna så värst bevandrade i detta, eller också så är de det men tycker att de gott kan ta ut denna avgift ändå av olika skäl. Jag brukar ha några utskrifter från följande länk med mig som jag delar ut till dessa handlare då jag tröttnat på alla tröstlösa diskussioner om huruvida en småföretagare får stå för utgifter mot de stora drakarna till banker, när det inte är korrekt.
http://www.swedbank.se/sst/inf/out/infOutWww1/0,,222310,00.html
Nu vet ju jag som har jobbat med företagsindrivning att det ligger en hel del i en småföretagares besvär mot större banker och företag men det gäller inte Visakortet i alla fall. Nu är det ju inte så värst kul att stå och starta en konflikt med en stackars småföretagare om 3 kronor när det står en lång kö bakom som himlar med ögonen åt den där pajasen med Visakortet där framme, men är man pedagogiskt lagd så är man. Trots att det tillhör vanligheterna att affärsinnehavarna trotsar min uppmaning att låta mig få behålla mina 3 kronor då de inte tror på mig eller inte vill lyssna på mig, så har jag än så länge inte vidtagit de åtgärder som Swedbank i det här fallet rekommenderar, nämligen att gå in till närmaste bank och anmäla denna företeelse om otillåten avgift. Det hela kan leda till att affären förlorar sin kortterminal men så provocerad att jag tar det steget och börjar jobba för att något sånt ska hända har jag inte blivit än. Man måste ju få vara ledig nån gång.
Vad hände med Lottaraden då? Den lämnades in men en person nere i Skåne hade det rätta raden så jag får gå till skatteverket i morgon måndag i alla fall, hälsa artigt på cheferna vid kaffeautomaten som serverar ett kaffe av tvivelaktig kvalitet, lägga in min lunchlåda med snabbmakaroner och falukorv i kylskåpet och gå och starta upp min dator och ringa upp de första samtalen till de medborgarna som inte har betalat sina skatter i tid.
Nästa vecka är det kort arbetsvecka så man får se fram emot det och drömma om Greenvich Village till nästa gång.
Glad påsk önskar Skattmasen.
En av mina läsare Sussi, har låtit mig få veta att hon vill veta fortsättningen på inlägget, “Kronofogden 12″ där jag beskriver hur unga män blir restförda hos kronofogden för skadestånd trots att deras intresse är att betala dem, men de får inte information om hur. Pojken som inlägget handlar om fick ju då en betalningsamärkning men hade lyckats att bli av med den, och det är säkert det som Sussi är ute efter för sin egen sons räkning, som enligt henne har råkat ut för samma händelse som pojken som inlägget handlar om.
Först så måste jag reda ut en populär missuppfattning. Betalningsanmärkningar har inget med kronofogden i sig att göra. En betalningsanmärkning är en konsekvens av att bl.a. kronofogden registrerar in något i sina system som t.ex. ett utslag i betalningsföreläggande eller ett mål för verkställighet, som det var fråga om i inlägget “Kronofogden 12″. Dessa registreringar är offentliga uppgifter och allmänheten kan kontakta kronofogden och få bl.a. uppgifter om någon har en aktuell skuld, har haft en skuld och vilka åtgärder kronofogden vidtog för att få skulden betald. I vårt land så finns det ca 25 st kreditupplysningsföretag som har till affärsidé att samla ihop alla offentliga uppgifter från myndigheter om företag och privatpersoner och sälja ut dessa i paketform. När någon ska köpa något i t.ex. en vitvarubutik på kreditköp, så kan handlarna idag snabbt kontakta någon av dessa kreditupplysningsföretag och få veta saker som om vad denne hade för inkomster föregående år, om vederbörande hade en förmögenhet, fastighet, är gift m.m. Under rubriken “betalningsanmärkning” längst ner så får den som frågar veta om vederbörande är försatt i konkurs, har blivit dömd i domstol utan att ha infunnit sig där, en s.k. “tredskodom” alltså, samt de uppgifter från kronofogden som anges ovan. För privatpersoner så finns dessa uppgifter att tillgå i tre år och för juridiska personer i fem år.
En av de bättre saker som våra lagstiftare bestämde år 2002, var att det ska finnas sekretessregler vad gäller kronofogdens register. Man tyckte att det var en smula för hårt att folk efter ett enda misstag som att en räkning t.ex. hamnar bakom en köksbänk och glöms bort, att det ska resultera i att man i tre år betraktas som icke kreditvärdig för står man hos vitvaruhandlaren och han får veta att man inom tre år har haft en obetald skuld för indrivning hos kronofogden, oavsett hur liten eller stor den var så får man helt enkelt inte köpa något på avbetalning från hans affär. Punkt. Men enligt lagen från 2002 så kan man åtnjuta sekretess om man hamnar hos kronfogden för säg första gången, reglerar skulden och alla avgifter och räntor, och inte skaffar sig en ytterligare skuld inom två år. Då finns registreringen hos kronofogden kvar men den blir hemlig och bara något mellan den betalningsskyldige, den han var skyldig pengar och kronofogden. Villkoret för att detta ska kunna ske är dock att kronofogden inte har hunnit vidta några av sina åtgärder för att driva in skulden. Man brukar ha ca tre veckor på sig från att man fick en underrättelse om att man är registrerad till att en kronkalle börjar jobba med att få den reglerad, men vid hög arbetsbelastning så kan det ta bra mycket längre tid om man har tur.
Detta hände pojken som inlägget “kronofogden12″ handlar om men dessvärre så fick jag inför detta inlägg veta att pojkens sekretess hos kronfogden är bruten då han har skaffat sig ytterligare en skuld hos kronofogden sedan dess. Han fick en felparkeringsavgift på sin bil och trots påminnelse så betalade han inte den inom rätt tid och blev restförd. Då det var inom en två årsperiod så är nu uppgifterna om både skadeståndet och felparkeringsavgifterna offentliga för var och en som vill veta. Ni kan ju tänka er vad ledsen fadern blev som hade ansträngt sig så ihärdigt för sin sons skull. Nu kan inte sonen få lån på bank inför lägenhetsköp, inte kunna skaffa sig kreditkort utan måste se till att ha kontanter med sig hela tiden och kan i värsta fall få svårt att få en anställning. En tjej var på anställningsintervju i ett av landets mest kända matvarukedjor för att försöka få jobb som kassörska, men då hon hade blivit restförd hos kronofogden för att hon inte betalat TV-avgiften i tid så hade hon en betalningsanmärkning och då tyckte matvarujätten att det fanns en trovärdighetsfråga i om hon skulle kunna ta hand om pengar i kassan och gav jobbet till någon annan.
Nu kan man ju diskutera om det är rätt och riktigt att det ska vara så här. En engelsman sa ironiskt att i Sverige så blir konsekvenserna värre om man missar att betala sina räkningar än om man begår ett våldsbrott och det ligger väl en del i det. Samtidigt så är det ju en trygghet för en liten näringsidkare att kunna göra några enklare förfrågningar för att kunna avgöra om han ska begära kontant betalning i förskott för att slippa bli blåst. Nu blir folk blåsta i parti och minut ändå så man undrar allt hur handlare gör utomlands som inte har ett system med kreditupplysningsföretag på samma sätt.
Jag får forska i det och kanske skriva ett inlägg om det i framtiden.
En kall januarikväll, närmare bestämt den 4 januari 2002, grips den då 36-årige ryske medborgaren Sergey Zolotukhin i Voronezh i Ryssland efter att i berusat tillstånd ha påträffats inne på ett militärt område i kvinnligt sällskap utan att ha tillstånd för detta. Sergey förs med buller o bång till den lokala polisstationen i distriktet Voronezh Leninskiy, och enligt polisrapporten går det att utläsa att den mycket upprörde Sergey uppfört sig oförskämt, använt obscena uttryck och dessutom försökte fly.
Underdomstolen som motsvarar en svensk tingsrätt, dömer Sergey samma dag till 3 dagars frihetsberövande till följd av hans “mindre kontrollerade handlingar” enligt artikel 158 lagen om administrativa brott. Därefter så väcktes åtal mot Sergey igen men nu som brottmål enligt artikel 213 § 2 (b) i strafflagen i samband med hans förargelseväckande beteende innan polisanmälan upprättades och enligt artiklarna 318 och 319 i strafflagen i förhållande till hans hotfulla och förolämpande beteende under och efter utarbetandet av rapporten. Sergey blev häktad igen tre veckor senare och får dessutom nästan ett år senare, ytterligare ett straff i form av avgifter enligt artikel 319 i strafflagen.
Jaha, vad kan då dessa småbrott utförda av en överförfriskad och brunstig ryss ha att göra med en dammig och trist skattmas som sitter på sin kammare på en bakgata på Södermalm i Stockholm och vänder papper? Jo, en hel del har det visat sig, för Sergey har kommit på att hans fosterland under den senare hälften av hans liv, blivit en demokrati och sedan dess har skrivit under på att värna över att deras medborgare lever under mänskliga rättigheter. En av rättigheterna som man åtnjuter i en demokrati anses bl.a. enligt FN vara att man inte ska dömas två gånger för samma brott eller förseelse. Sergey blev ju som det anges ovan tyvärr det och tyckte att the bottom was nådd, och utnyttjade en rättighet som hans föräldrar bara kunde drömma om när de var i hans ålder. Han gick hela vägen till Europadomstolen och den 10 februari 2009 så fick han rätt mot sitt fosterland för att de hade utsatt honom för dubbelbestraffning.
Nu till varför Sergeys öde är så intressant för en skattmas. Göta Hovrätt meddelade nämligen den 30 oktober 2009 att de fann att otillåten dubbelbestraffning förelåg då en person var åtalad för skattebrott men hade tidigare blivit påförd skattetillägg för samma förseelse. Domarna som dömde i det målet hade studerat Europadomstolens utslag gällande vår vän Sergey och för en finländsk långtradarchaufför samt en kroat som av sina länder blivit straffade två gånger för samma sak och kommit fram till att dessa händelser ändrade det svenska rättsläget gällande skattetillägg och skattebrott.
Men för att komplicera saker och ting så hade landets högsta förvaltningsdomstol Regeringsrätten, bara en dryg månad tidigare, den 17 september 2009 meddelat en dom där de ansåg att otillåten dubbelbestraffning inte alls förelåg där den enskilde först dömts för skattebrott och därefter påförts skattetillägg. Det är ju väldigt intressant att två domstolar i Sverige kan döma så olika när de har tillgång till samma rättskällor och vad det kan ställa till med. Som det är nu så känner sig ju landets förvaltningsdomstolar sig bundna att följa Regeringsrättens dom, och de allmänna domstolarna känner sig bundna att följa Göta hovrätts. Ni kan ju gissa vilken av dessa domar som vi skattmasar känner oss bundna att följa, och vilken som våra motparter vill att vi ska följa.
Nu har ju Göta hovrätts dom överklagats till Högsta domstolen och vi får väl se om de reder ut saken, men om de dömer olika än vad Regeringsrätten har gjort, ja då har landet två högsta rättsinstanser dömt olika i samma fråga. Då kommer ju det ju att råda ett juridiskt kaos här i landet och alla vi aktörer inom skattemål, på båda sidor, kommer väl att springa runt i vänstervarv till dess att Europadomstolen har sagt sitt i frågan om vad skattetillägg egentligen är, en avgift eller ett straff.
Nu känner jag ju igen mig lite grann, för när skatteverket ska ansöka någon i konkurs, så ska vi föra den talan i en tingsrätt som är en allmän domstol och då måste vi bevisa att vi har en fordran och det har hänt att vi förlorat där, trots att vi har haft en skatteskuld som är riktig, men som vår motpart motsätter sig i tingsrätten och som ogillar skatteverkets konkursansökan då de anser att saken inte har prövats i länsrätt först. Men om inte vår motpart överklagar sakfrågan till länsrätten så kan ju inte saken prövas någonstans.
Nu kan ju den här historien som Sergey startade den där kalla januarikvällen härleda till att de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolarna i Sverige dömer lite mer likartat i skattemål, men om jag fick välja så skulle jag föredra om det var länsrätten som var första instans när skatteverket vill ansöka någon i konkurs med skatteskulder som fordran.
En gång så fick vi i ett konkursmål i tingsrätten sitta och förklara för den som dömde och vi var tvungna att vara väldigt pedagogiska, vad det är för skillnad mellan ingående och utgående moms. Det skulle vi nog ha sluppit i länsrätten för där dömer de ju i skattemål varje dag, och det gör nog inte den här aktuelle rådmannen som jobbade i tingsrätten den där dagen.
Ni som går in på den här bloggen emellanåt, och som inte har tittat på mina länkar här bredvid kan framförallt gå in och se på länken till “Fattiga Riddare”. Det är en sammanslutning av personer som är skuldsatta och merparten av medlemmarna är s.k. evighetsgäldenärer och som, om de inte får skuldsanering, kommer att vara skuldsatta så länge de lever om det vill sig illa. På deras forum förs det diskussioner om skulder, inkassobolag, myndigheter och kronofogden i synnerhet. De flesta är anonyma men några är öppna med sina namn. Jag har som “gäst” gått in och tittat på vad som diskuteras och ser att bland medlemmar så finns det inte bara skuldsatta utan också representanter från den andra sidan. Minst två stycken har kronofogdebakgrund och en av dem jobbar kvar om jag förstått saken rätt, och de försöker förklara skuldbranschen ur sitt perspektiv men de har alter egon och är inte öppna med sina namn, vilket jag tror är en bra idé, i alla fall om de jobbar kvar på kronofogden.
De har t.o.m. har jag sett, gett juridiska råd á la pro bono, och några av dessa juridiska råd är av en så hög kvalitet, i alla fall om skuldsanering, att en advokat hade tagit tusentals kronor för dessa råd. Men det är också ofta hög status på de argument som framförs av de skuldsatta medlemmarna, om än på ett mustigt språk och det kan faktiskt spåra ur ibland.
På detta forum så sägs det utan ironi och antydningar, att representanter från staten och framförallt kronofogden vill tysta detta forum och man nämner t.o.m. att man från ett namngivet kronofogdekontor i landet har sagt att man ska göra allt vad som står i deras makt för att stoppa forumet, och att man därför från “Fattiga Riddare” har förberett sig med back-up system och allt vad det heter. Jag hoppas verkligen att det rör sig om ett missförstånd för jag tycker att det är utmärkt att man på detta sätt förenar sig och hjälper varandra med råd och berättelser från sina egna livsöden och kan hjälpa varandra med juridiska och erfarenhetsmässiga upplysningar som kan få andras situation att bli till det bättre.
Många av forumets medlemmar är ju helt förståeligt, rejält under isen men får stöttning och hjärtlig cybervärme från sina olycksbröder- och systrar. Jag har svårt att se varför kronofogden eller någon annan myndighet, eller inkassoföretag heller för den delen vilket ofta ligger betydligt värre till gällande förtroendet hos medlemmarna , skulle ha något emot det även om det ibland ges råd som inte är korrekta ur ett juridiskt perspektiv, men det kanske är det som har lett till att de två med kronofogdeanknytning har gått in med sina sakkunskaper i all välmening. Jag hoppas och tror att detta forum snarare bidrar till att en och annan löser sin situation snabbare, eller kanske t.o.m. får veta så mycket att han eller hon kan undvika ett liv som evighetsgäldenär, och ve den den som skulle ha något emot detta.
På min tid på kronofogden så pratade vi om att det var beklagligt att gäldenärer inte har någon att vända sig till då rättshjälp i civilmål är något som man i och för sig kan ha som tillval i sin hemförsäkring, men gäldenärer ha sällan råd med en hemförsäkring. Vi på min sektion gjorde vad vi kunde för att informera men vi fick ju inte ge så mycket råd att vi kunde uppfattas som ombud, och den balansgången kunde vara mycket svår ibland och det hände att man med tungt hjärta fick låta bli att ge det där vitala rådet som kanske skulle kunna rädda någon från ett liv som evighetsgäldenär, men att man då skulle ha ansetts vara jävig. Detta utsätts domare i domstolar för dagligen men om de mår lika dåligt av det som en del kronkallar och skattmasar, det vete tusan.
Visst, det är ibland en ton mot myndigheter och dess tjänstemän på “Fattiga Riddares” forum som kanske inte är så där jättehjärtlig och jag kan väl villigt erkänna att jag personligen blir lite ledsen i ögat ibland, men alla som har jobbat på kronofogden är någotsånär vana vid ifrågasättandet. Ordet byråkrat nämns ofta med ett omfattande förakt, men jag tror faktiskt att många av forumets medlemmar, som faktiskt visar upp begåvningar på flera plan, håller med om att det är bättre med ett samhällssystem med byråkrater som lutar sig mot ett i medborgarnas ögon bristfälligt regelverk, än ett där tjänstemännen tar godtyckliga beslut beroende på deras dagsform och personliga värderingar, utan att det finns en möjlighet att överklaga.
Det är svårt att komma på ett juridiskt regelverk som ska passa alla uppkomna situationer och ibland så blir det verkligen tokigt med tragiska livsöden som följd. De som stiftar lagarna har väl inte heller fullkoll alla gånger om livet som skuldsatt, eller som skattebetalare överhuvudtaget för jag har ju som jag berättat i tidigare inlägg verkställt beslut i mina dagar som har gått helt stick i stäv med mina egna värderingar, men lite disciplinerad måste man ju vara som medborgare i ett samhälle. Eller? Och min möjlighet att påverka genom att rösta är ju inte passerad än vad jag vet.
Jag håller gärna med om att lagarna kan vara direkt felaktiga i relevans till samhällets praxis ibland och då är ju ett forum som “fattiga Riddare” en perfekt portal för lagstiftarna att beträda, så kan de kanske stifta bättre lagar utifrån vad de ser där……. kanske.
Jag har i snart nio år arbetat i obeståndsbranchen, och det har i huvudsak varit företag i ekonomiska svårigheter som jag haft på mitt skrivbord. Skillnaden med att arbeta under en global finanskris som det senaste året, och att inte göra det märks framförallt på att antalet “vanliga” företag har stigit nämnvärt i min inkorg, och ska vi nu roa oss med att definiera ordet “vanligt” företag så kan vi ju använda oss av tankeleken om att det innebär ett företag med en vanligtvis lönsam affärsidé eller att företrädarna i övrigt är lagligt skötsamma eller insatta i företagsekonomi och redovisning.
Att vara en företagare under en global finanskris så innebär det ju att balansgången är än mer riskabel än normalt och att man då kanske får akta sig för att ha principer. Jag tänker då främst på den där historien som det stod om i media under veckan att två kvinnor hade besökt en sushirestaurang där det erbjöds en buffé, men kvinnorna som gick på en diet som uteslöt kolhydrater satt och pillade bort riset från sushin vilket föranledde till att personalen på restaurangen surnade till och bad dem bryskt att gå, med barnvagn och allt. Indignerade gick ju då kvinnorna till media som bad restaurangens företrädare om en kommentar till denna besynnerliga uppfattning om personlig service och de gav sin personal som hade avvisat kvinnorna sitt fulla stöd med förevändningen att de ju skulle gå i konkurs om man tillät alla besökare till dessa olater.
Vad restaurangens företrädare kanske borde ta sig en funderade på är att de nog förlorar mer på att göra en stor sak av det där och att stå i tidningen med armarna stolt i kors, för jag har svårt att tro på att det tillhör vanligheterna att två Atkinsnördar besöker dem och tar åt sig en större mängd sushibitar men festar till med bara att äta av laxen och räkorna men pilla bort riset. Vad jag minns från när jag var i restaurangbranchen så var just buffé det mest ekonomiskt lönsamma då gäster normalt inte äter mer än vanligt bara för att de har möjligheter att ösa på sina tallrikar, och många kvinnor är ju små i maten så det där jämnade ut sig. Visst, det kunde om man hade otur komma in en delegation idrottande tonårsgrabbar och äta för ett helt regemente men den risken fick man ju ta för man kunde ju inte porta dem bara för att de var stora i maten, eller?
Jag kommer att tänka på en snabbmatsrestaurang som försökte lansera vegetarisk snabbmat i Stockholm för en 7-8 år sedan. En barnfamilj kom in för att beställa deras produkt till dem själva men bad dem att värma på en barnmatsburk i micron till deras spädbarn vilket restaurangens personal vägrade med hänvisning till att barnmaten innehöll kött, och det var emot restaurangens policy som propagerade för en vegetarisk kost. Ett halvår efter att det där kommit till allmänhetens kännedom gick restaurangen omkull, och då var det ändå inte finanskris.
Hur hade föresten jag reagerat om det var min sushirestaurang och det kom in två kufar som roffade åt sig 20 sushibitar men pillade bort riset och festade på laxen och räkorna? Jag hade gått ut i köket och komponerat två snygga tallrikar med kolhydratfattiga delikatesser på och erbjudit mina gäster så att de hade sluppit slabba med riset. Sen är det möjligt att jag hade stått och gjort mig lustig på kundernas bekostnad sen tillsammans med min personal i vår ensamhet, men medan de var i lokalen hade jag fått dem att tro att de hade rätt. Det är då man brukar tjäna pengar, på lång sikt.
I dagarna har vår folkhälsominister Maria Larsson (KD) uttalat sig om att hon vill att år 2012 så ska inga barn omfattas av vräkning längre, och enligt TV4 nyheterna tycker hon att det är oacceptabelt att det ska förekomma i vårt land och för att förhindra detta så vill hon att socialtjänstlagen ska skärpas.
Maria Larsson vill enligt TV4 nyheterna tillsätta en nationell hemlöshetssamordnare som ska stödja kommunerna att utveckla metoder att hjälpa hemlösa. Hon vill också avsätta 50 miljoner kronor i stimulansmedel för att flera kommuner ska använda sig av “Bostad först”-metoden. Den går ut på att hemlösa, som oftast har missbruksproblem, först ska erbjudas en bostad på normala villkor, med förstahandskontrakt, och sedan parallellt ges hjälp med att lösa andra problem.
Det är ju en behjärtansvärd tanke och ingen med hjärtat på rätta stället kan väl egentligen säga emot och säga att motsatsen är helt i sin ordning. Jag har själv lagt min röst på just KD de senaste två valen och det av den anledningen för att jag har tyckt att det är det enda parti som sätter barnen först i den snårskog som samhället utgör och det är just barnen som får ta den största smällen då de måste förlita sig på vuxna som inte tar sitt ansvar alla gånger.
Tyvärr så är det mer komplicerat än så. Många vräkningar sker p.g.a. att hyran är obetald så delar av dessa 50 miljoner kronor kanske ska gå till att reglera dessa hyror, men jag hoppas att Maria Larsson har en mer intellektuell tanke bakom förslaget. Av de vräkningar där barn omfattas så är den bristande ekonomin oftast det minsta bekymret enligt min personliga erfarenhet efter att i flera år haft vräkningar som arbetsuppgift. Barn i dessa familjer som är på väg hem efter deras dag i skolan är ofta på väg till ett helvete och det är det som Maria Larsson borde sätta fokus på när hon föreslår en skärpning av socialtjänstlagen, snarare än att hon skulle nöja sig med att hemmet finns där.
Av de barnvräkningar som jag varit inblandad i eller hört talas om så har vräkningen oftast lett till något bättre för barnen för det var då som deras situation uppmärksammades av myndigheterna och deras intressen kunde tillvaratas av samhället då det uppdgatats att föräldrarna eller målsmännen prioriterat något annat än hyran. T.ex. alkohol, droger, spelande, konsumtionsvaror eller annat.
Nu kan jag ju berätta att när kronofogden ska vräka ett hushåll där barn finns så kräver man att socialtjänsten ska närvara. De ombesörjer att barnen tas om hand om man bedömer att barnen far illa tillsammans med föräldrarna eller att familjen får ett alternativt boende. Man slänger alltså inte ut något litet barn i pyamas på gatan utan man hittar ett alternativt boende, eller helt enkelt betalar hyran med skattemedel, men det kan man ju inte göra i all evighet medan föräldrarna underhåller sig med annat.
Att se barn i händerna på ansvarslösa vuxna var det som var svårast att stå ut med under min tid på kronofogden. Att vräkningar med barn inblandade sker är i stor utsträckning p.g.a. av dessa föräldrar, inte för att samhället i sig har brister.
